Det ingen hör och ser…
Klockan 20.30 satte jag mig på uteplatsen och åt en ”mjukglass” (egentligen vaniljyoghurt, frysta jordgubbar och fryst mango som mixats). Den glassen var min lunch, det har helt enkelt varit en intensiv dag.
Jag har funderat lite på slutet över det där med att arbeta som jag gör, med människor. Man kan göra enorma insatser, nästan hjältedåd ibland men det är ju inget som hörs eller syns. Med respekt för andra människor och även med hänsyn till tystnadsplikt går det inte att prata om det som sker. Det blir ibland lite konstigt, ingen vet egentligen vad som händer.
I ett stängt rum, utan fönster kan det varit så att någon lyckats med saker mot alla odds, och ingen kommer få veta det. Jag tror inte på att man ska jobba med människor för att få bekräftelse men jag tror alla behöver positiv feedback ibland, men det blir svårt när allt som sker är osynligt.
Likaså kan det faktiskt vara på det viset att det som sker bakom den stängda dörren inte är så himla bra. Det får man hoppas inte bara stannar inom de fyra dörrarna, men jag tror tack och lov att kritiken kommer fram ibland.
Då och då, oavsett vilket jobb med människor jag haft har jag upplevt det där, man kämpar som sjutton för att nå det som många kanske bara skulle tro var omöjligt. man når dit och först infinner sig ett rus av glädje, någon annans liv har blivit rikare. Men så infinner sig den där lite vemodiga känslan, det finns ingen att dela det med. Det kan såklart också inträffa privat, när man tex har fått någon glad eller hoppfylld igen men inte kan dela med sig med respekt för dennes situation. Att bara berätta delar hade kanske inte gett den bild som behövts.
Det arbete jag har nu innebär att det jag gör är mer osynligt än någonsin. Man får helt enkelt hoppas att det jag gör är bra. Att det är så osynligt påverkar mig. Ibland kännes det lite som att jag inte finns, speciellt när jag har det extra stressigt och faktiskt får ihop allt tack vare mycket kämpande. Det fungerar ett tag men jag tror inte att det är bra i längden. Någonstans måste vi människor och det vi gör få synas. Jag är inte den som vill gapa och skrika för att få plats och visa vad jag gjort, men det vore skönt om någon inbland hade lite insyn i vad som faktiskt händer bakom de slutna dörrarna.
Jag vet att framförallt de senaste veckorna (eller månaderna) har jag i stort sett trollat, både på jobbet och privat. Det känns ganska magiskt, men det har såklart varit utmanande och jag tror faktiskt inte att alla hade kunnat få till det på det viset. Det känns stort men också enormt vemodigt. Jag kan bara inse att jag inte är en människa som tycker det är helt okej att ständigt vara såhär osynlig, jag önskar jag var det för det verkar otroligt fint. Någonstans måste jag höras, synas och finnas med. Det gäller bara att hitta det där någonstans, inte en plats där allt kretsar kring mig men en plats där mina tankar kommer till användning på ett annat sätt, där det jag har att säga ibland också får komma fram.