Det handlar inte om att vilja vara duktig, det handlar om att vilja vara lycklig

Jag måste skriva om ett ämne som jag funderat på att ta upp ett tag men ändå backat lite. Det handlar om träning, eller snarare hur människor ser på andras träning. Att skriva det här inlägget på ett konstruktivt sätt som gör att det landar rätt blir lite av en utmaning, just därför att jag upplever att det tenderar att finnas så mycket åsikter om andras träning. Människor tränar för mycket, för lite, för extremt, för enformigt… ja det finns åsikter om det mesta. Vad som just nu provocerar mig lite och som är bakgrunden till detta inlägg är att träning har blivit någon slags symbol för ”duktighet”, du är duktig om du tränar.

Duktighet kan synas på sociala medier genom att man lägger upp en selfie i träningskläder och berättat hur mycket man tränat (vilket ibland bara är fejk) och bekräftelsen kommer direkt genom att den som lagt upp bilden får höra hur duktig den är. Att detta existerar vet jag, men jag tror att de allra flesta och däribland jag själv inte lägger upp en bild eller text om träning för att få höra att man är duktig utan för att inspirera andra eller dela erfarenheter med likasinnade. Vi tränar inte för att vara duktiga, vi gör det för att det gör oss lyckliga, eller kanske snarare lyckligare.

Är det något jag är bra på så är det att vara duktig, tro mig jag har varit duktiga flickan i så många lägen att det gör mig nästan spyfärdig när jag tänker på det. Det är faktiskt så att det är just duktiga flickan som ibland motarbetar mig när det gäller träning med tankar som ”ska du verkligen gå ut och springa, borde du inte se till att städa toan istället, förbereda middagen eller kanske umgås med familjen”, ”ska du verkligen prioritera det du tycker är kul istället för att ta ansvar för hemmet, barnen, eller trädgården?”. Som småbarnsförälder fylls varenda sekund av dygnet snabbt, där hinns inte allt som jag vill eller borde. Tro mig, saker prioriteras bort och andra saker prioriteras upp. Det onödiga försvinner liksom i hanteringen och jag skulle aldrig komma på att göra saker bara för att det skulle göra mig till en ”duktig person”.

Jag tränar inte för att vara duktig, jag tränar för att vill, det gör att jag mår mycket bättre på många sätt. Då kommer frågan om träningen ersätter något annat eller uppfyller ett behov av något som jag annars saknar. Den frågan känns så konstig. Varför skulle träningen ersätta något? Varför skulle inte träningen vara en naturlig del av livet. Människans kropp har under sin tid på jorden varit aktiv. Vi har rört oss massor för att skaffa mat, överleva, leva. Så är det inte i Sverige idag, vi överlever ändå, vi behöver inte jaga vår mat eller gå ut och skörda den, men frågan är om vi lever. Jag kan bara prata utefter min egen upplevelse, när jag inte kan vara aktiv lever jag mindre. Under den tid jag knappt kunde röra mig, under ett par-tre tuffa år med ordentligt begränsad rörelseförmåga levde jag verkligen inte fullt ut, en trasig kropp påverkade mitt psyke enormt mycket. Jag minns när min läkare under andra graviditeten sa att jag kanske inte skulle kunna jogga, åka skridskor, skidor mm igen, precis som att det var en småsak. Det var inte en småsak för mig, det var något hemskt och jag har fortfarande svårt att hantera tanken på vad det skulle inneburit. Jag har fortfarande inte vågat tro på att det inte blev så illa.

Aldrig har jag lyckats ha så mycket is i magen som under min tid av tillfrisknande i kroppen. Aldrig har jag varit så duktig på att inte testa gränserna, inte pressat mig, inte överansträngt mig. Jag har vetat att jag har för mycket att förlora om jag gör något som kroppen kommer lida av. Med ett lugn som jag har svårt att förstå har jag sakta men säkert återvunnit min kropp, från att kunna gå utan kryckor, kunna gå korta och lugna promanader, börjat gå längre och längre, kunnat cykla utan motstånd, ökat motståndet, börjat jogga, ja ni förstår resan har varit lång. Varje bit av livet som jag har återtagit har jag glatt mig åt. Jag har försökt se vad jag kunnt göra, inte begräsningarna. Jag har inte velat tänka på allt jag vill göra men inte klarat. Ibland när det ändå blivit uppenbart har jag blivit ledsen, gråtit i min ensamhet, tyckt att livet är orättvist för att några minuter senare hämta andan och tänka på hur tacksam jag är för allt jag faktiskt har i livet.

Tiden går, ja tiden går verkligen fort och nu är det över 4,5 år sedan jag vinkade hejdå till livet som träningsnörd med runt 20 timmars aktivitet i veckan och stötte på foglossningen, ett av mitt livs värsta fiender. Nu när jag nästan glömt hur det träningsfylda livet var, när jag har nya kollegor, vänner och folk omkring mig som inte känner mig som den träningstokig, då är jag på väg tillbaka igen, tillbaka till den person som kan, vill och klarar att träna. Visst är jag inte där jag var, men jag kan göra betydligt mer än jag vågat hoppas på och jag kan inte låta bli att få känslan av att ha fått livet tillbaka, att bli hel igen, inte bara fysiskt utan även som person.

Jag tränar inte för att ersätta något annat som saknas i livet, jag tränar för att det är något som ger mer värde åt livet, det är en del av livet. Jag tränar inte för att uppfylla ett behov, jag tränar för att det faktiskt fyller massa behov som gör livet mer värdefullt. Jag älskar spänningen i att cykla utför stup som man kanske inte riktigt kommer klara, jag älskar kombinationen av tanke och fysik när det gäller att ta den bästa vägen till nästa orienteringskontroll, jag älskar utmaningen i att testa mina gränser genom att vara igång timme efter timme eller göra saker jag aldrig trott att just jag skulle göra, jag älskar att lära känna mig kropp. kunna styra den, jag älskar att testa nya aktiviteter och vidga livsrummet, jag älskar att träffa nya människor, att lära känna dom, dela intressen och erfarenheter, jag älskar att få testa pannbenet, jag älskar att lära mig nya saker om mig själv, jag älskar att sätta upp mål och jobba både långsiktigt och kortsiktigt för att uppfylla dom, jag älskar att i mina misslyckanden lära mig att det kan bli så, att det inte gör mig till en misslyckad person, jag älskar att ha ett perfekt sätt att rensa huvudet på och finna ett inre lugn, jag älskar hur snabbt mina tankar flödar under och efter ett pass, hur mycket energi och idéer jag får och hur många problem jag kan lösa, jag älskar att bli lerig över hela kroppen, att bada i svett, att uppleva äventyret och jag älskar den naturupplevelse som kommer med träningen. Skogen har alltid varit en plats jag kännt varit min, numera har även fjället blivit mitt och till alla andra saker jag älskar med träningen älskar jag även att upptäcka nya platser, något jag gjort och gör genom att springa, cykla, skida eller vad det är för motion jag håller på med.

Jag vet att i stycket ovan finns det väldigt många upprepningar av ordet älska och det beror helt enkelt på att det är det jag gör, jag älskar att träna, jag älskar inte varje sekund i varje pass även om jag numera förstår att uppskatta det eftersom det inte är en självklarhet att ha en kropp som klarar det. Jag älskar att träna, när jag går upp klockan fem för att hinna ett pass innan jobbet eller går ut och springer sent en kväll i isande kyla så gör jag det såklart inte för att vara duktig, eller få bekräftelse. Vem hade orkat det? Jag gör det för att det gör mig lycklig, det är en del av livet och det ger mig mer liv. Det är inte svårare än så, jag äslakar atträna, det gör mig ännu lyckligare.