Det där med kottar och stenar

Jag har många minnen från min barndom som utspelar sig i skogen. Mina föräldrar har en stuga som ligger avskilt mitt i skogen men vi var också ofta på utflykt när vi var hemma i stan. Jag minns skogspromenader när vi letade svamp, korvgrillning, tipspromenader, utflykter till bergets högsta topp (som var en kulle i skogen) och vandringar ut till fågeltorn eller ut till Vänerns klippor för att pappa skulle få leta spännande arter. När jag tänker på det känner jag hur apelsinklyftor, russin och ljumma ostmackor från packningen smakade. Jag kan också minnas hur mamma försökte få mig att förstå hur jag skulle hålla den pyramidformade festisen för att få i mig drycken (även om det allra oftast serverades saft från sirapsflaska i våra hårdplastmuggar i varsin färg).

När jag var riktigt liten fanns vår labrador med, när jag blev äldre bar mamma lillasyster i bärstol på ryggen. Jag minns hur pappa gick först med sina stora stövlar och tunga steg och sa att han skrämde bort alla huggormar. Jag minns också att vi barn ibland sprang före, ibland sackade efter och säkert ganska ofta frågade hur långt vi hade kvar dit vi skulle.

När vi blev äldre, jag och min bror, brukade vi ofta ge oss ut på egna upptåg i skogen i stugan. Vi kunde gå rakt ut i skogen, långt bort och inte veta var vi var men vi gick och gick och till slut hittade vi en skogsväg och följde man bara den så brukade den antingen ta slut, då fick man vända, eller så tog den oss vidare till ett ställe som vi förhoppningsvis kände igen. Vi lärde känna skogen, lärde oss läsa den, lärde oss se mönster så man nästan kan gissa sig till vad som döljer sig bakom nästa snår, bortom nästa kulle. Jag märkte av det när jag började orientera vid vuxen ålder, jag förstod hur skogen fungerade. Jag hade någon naturlig känsla för var kontrollen skulle finnas, jag sprang bara rakt på dom och det kompenserade såklart lite av min miserabla löpform.

Jag tror att det är nyttigt för barn att få vara i skogen där allt inte är så tillrättalagt. Barn är fyllda av förmågor som jag tror stimuleras i skogen. De ser saker och egenskaper i tingen som de allra flesta av oss vuxna inte längre gör. Jag tycker att man ska tillvara på den kreativitet barn bär på. Jag minns min stensamling från när jag var liten. När jag gick förbi den på en mossig kulle i stugan för ett par år sedan förstod jag inte varför jag valt att spara just de stenarna. För vuxna Maria såg de ut som vilka stenar som helst men jag minns att för barnet Maria hade var och en av stenarna något som var speciellt och därför sparades den i samlingen av skatter.

Visst kommer jag ihåg att vi tyckte att det var lite tråkigt ibland på våra utflykter, men ganska så snart hittade vi något att roa oss med. Vi var knappast de första och inte heller de sista barnen som byggde kottdjur, gjorde labyrinter av stenar, pinnar och kottar, använde barkbitar som båtar eller letade efter stenar, stubbar eller träd som liknar varelser. I skogen finns massa möjligheter till lek och det verkar som att de allra flesta barn har förmågan att upptäcka dom.

Skogen är idag min vän, jag kan ge mig ut var som hest, rakt ut i skogen, jag räknar med att hitta tillbaka på ren känsla. I skogen känner jag mig stark, fri och levande. Den är helande när jag känner mig sliten och den ger mig avslappning när jag är stressad. När jag är i skogen och ser de välkända spåren av barn som lekt, högar eller mönster av stenar, kottar med små pinnben eller hus av barkbitar och mossa blir jag varm. Jag tänker på att själv vara barn i skogen men också på att jag vill att mina barn ska få samma upplevelser framöver.

Fotografier från några av barndomens utflykter

En sida ur mitt första fotoalbum