Bröllopstårta i rosa och vitt

Förra fredagen skulle vi fira min svägerska och jag bakade tårtan. Det var egentligen inte några konstigheter utan en vanlig pinocciotårta. Tyvärr var luften rätt fuktig så jag blev lite stressad av hur den påverkade marängen. Min man sa att nu skulle jag väl ändå inte baka några tårtor på ett tag och jag höll med.

Tårtan till min svägerska var den tredje den veckan. För en vanlig person skulle väl inte det vara en stor grej, för en person som lider av hemsk foglossning, illamående och trötthet var det rätt krävande. Jag tänkte att jag nog inte skulle baka en enda tårta förrän sommaren var slut. 16 timmar senare lyckades jag på något konstigt vis ha blivit övertalad att göra en bröllopstårta.

Jag är nybörjare på tårtor, speciellt klädda. Jag känner mig verkligen inte trygg i bakandet och ser inte mig själv som särskilt duktig. I min värld är tårtan en av huvudpersonerna på ett bröllop, att jag skulle baka en sån känns väldigt avlägset. Men den blivande bruden lyckades på något sätt övertyga mig. Hon är en person att imponeras av, hon har planerat bröllopet på kort tid, samtidigt som hon anordnat ett fantastiskt och lyxigt gravid- och mammaevent (tro mig det var underbart – jag var där) och dagen efter bröllopet skulle dotterns ettårsdag firas. Bara att fixa med allt detta verkar nästan övermänskligt i mina ögon, och hon har dessutom gjort det som gravid.

I alla fall var det så att denna tjej med så mycket driv och mognad som jag själv absolut inte hade själv i den åldern fick mig att säga att jag skulle baka tårtan. Jag ville verkligen hjälpa henne med det, men himlar vad skraj jag var. Ångesten över att något skulle gå fel började kännas på direkten, den har inte släppt än för jag vet faktiskt inte om något gick fel eller om tårtan smakade illa. Jag lämnade den i fredags och mycket kan hända på ett dygn.

Förra lördagen bestämdes alltså att jag skulle baka en bröllopstårta och jag var så nervös att jag inte berättade det för någon de första dagarna. På söndagen började jag söka igenom nätet på recept, information och tips, samtidigt gjorde jag en plan för hur jag skulle lägga upp veckan. Jag kunde ju liksom inte bara baka en tårta, jag var ju tvungen att göra en provtårta med och ifall nåt skulle gå fel var det ju bäst att ha extra bottnar i frysen.

Med en ordentlig struktur och både plan a, b och c kändes det ändå mer spännande än skrämmande även om ångesten låg där och malde. Jag kämpade på med rosor som jag inte tyckte dög, gjorde nya, lärde mig mer, tog en paus och provade olika mousser, gjorde fler rosor allt medan nya tårtbottnar ständigt gräddade i ugnen. Ungefär så ägnade jag hela veckan. Att göra rosor tar tid, till slut blev jag ändå rätt nöjd.

Rosorna tog lång tid att göra, men till slut var jag nöjd. Tårtan består av vaniljbottnar med mousse på passionsfrukt/mascarpone och vit chokladmousse.

Så kom fredagen och det var dags att ta sin enorma packning (för man behöver en hel del grejer för att spackla och garnera en tårta) och den påhittade optimismen och åka iväg och fixa tårtan. Det kändes inte helt okej att det var fredagen den trettonde men jag försökte hålla fokus på annat. Den blivande bruden var så go och bara det hjälpte, fast samtidigt blir det ju ännu viktigare att det blir bra då.

Stora delar av min packning men långt ifrån allt

Det var riktigt skrämmande att stå i ett kök som inte var mitt, med en kropp som skrek av foglossningssmärta och tidvis med publik och spackla, täcka, montera våningar och sedan garnera tårtan. Jag var rätt skakis till och från och så fort jag tappade fokus det minsta gick det åt skogen. Jag körde på min vanliga envishet och till slut stod ändå en tårta klar.

Som sagt, tårtan såg helt okej ut när jag åkte, men tyvärr kan mycket hända i ett kylskåp under ett dygn. Provtårta jag gjorde fick höga betyg av alla som smakade, men det var provtårtan. Vad den riktiga smakade vet jag ju faktiskt inte. Jag kan bara hoppas att den var till det goa brudparets belåtenhet. De förtjänar verkligen den bästa av tårtor och jag hoppas att de hade en helt fantastisk dag. Själv åkte jag hem på fredag kväll, nöjd med allt jag lärt mig under veckan, glad över att ha vågat testa mina gränser och stolt över att jag faktiskt vågat mig på denna utmaning. Visst körde jag så slut på mig att jag varit totalt utmattad i två dygn nu, men det var det helt klart värt.