Bakom varje rubrik

Bakom varje rubrik finns en människa, men oftast mer än så, där finns människan men även familj, vänner, arbetskamrater och säkert många fler. Dessa människor finns på riktigt, de lever sina liv, drabbas och påverkas. Oftast ser vi bara rubriken, kanske läser vi några få rader i tidningen, på löpsedeln eller liknande ”trafikolycka på E18”, ”flicka våldtagen”, ”ung man försvunnen” eller ”inbrott i villaområde”. Orden finns där, vi kanske tänker ”vad hemskt, tur att det inte drabbade oss eller någon nära” men allra oftast lever vi oss inte in i det som texten behandlar. Det är självklart tur att vi inte gör det, hur skulle livet se ut om vi med full inlevelse och empati tänkte oss in i alla situationer av olyckor, brott, sjukdom mm som vi får se/höra eller läsa om varje dag, ingen människa hade klarat det. Det är ju faktiskt så som jag skrivit ovan att bakom varje rubrik finns en människa, en människa vars liv förändrats radikalt. Tre rader i en lokaltidning kan vara den kortfattade versionen av hur allt raserats för någon, oftast fler än bara en person, eftersom alla människor som bryr sig och finns omkring påverkas.

Ibland stannar sverige liksom upp, då blir de där raderna mer än bara några ord som hörs eller läses och sedan glöms bort. Vid dessa tillfällen blir texten verklig, människan bakom den växer fram genom texter som berättar om personen, bilder och uttalanden. Det verkar ofta vara när barn eller unga kvinnor försvinner som detta uppstår, ett otäckt mysterium där stora delar av befolknkngen liksom håller andan och bara hoppas att det hela ska sluta med ett mirakel, ett lyckligt sagoslut men där det oftast inte alls blir så. Vid de tillfällen där det lyckliga slutet uteblir står vi sedan där och önskar att vi kunde förstå hur det kunde bli såhär. Männsikan behöver i regel en förklaring, dels en beskrivande förklaring hur det gått till, för att förstå vad som hänt men även en förklaring rent filosofiskt, varför sker sådana här saker, vilken mening finns det i det, finns det verkligen någon mening med det osv. Många gånger leder den beskrivande förklaringen till fler tankar, varför gör människor såhär, varför drabbades just denna person, varför sker dessa saker över huvud taget?

De gånger människan får en förklaring är det kanske inte lättare att förstå varför men vetskapen om hur saker gått till ger en chans till avslut. Med tiden kommer de djupaste såren börja läka även om ärren alltid finns kvar. Det är svårt att föreställa sig hur de människorna klarar av att gå vidare som aldrig får veta alls vad som hänt. Som i fall av försvinnanden där varken en levande person eller kropp återfinns. Kan man ta farväl av någon man inte vet är avliden eller känns det som ett svek? Kan man fortsätta leva i hoppet om att människan ska dyka upp utan att känna att man bygger ett liv på lögner? Hur går man vidare i livet, framåt, om man inte vet var man befinnner sig nu?

Förra veckan stannade sverige upp på det där sättet, förra veckan var vi nog många som tog ett djupt andetag och önskade att allt skulle få ett bra slut, gång på gång. Vi blev berörda, vi är berörda. Det är tyvärr inte första och garanterat inte sista gången. Jag minns själv från när jag ver liten hur det letades efter en flicka, hon fanns på tv, löpsedlar, i tidningar och alla pratade om det. Jag förstod inte riktigt allt, men jag gick med en klump i magen för jag förstod att det handlade om något riktigt, riktigt hemskt. Dygnet runt fanns klumpen där, skulle det hända mig något? Skulle det hända mina vänner något? Minnet av hur jag mådde får mig att misstänka att jag upplevde en av rädsla framkallad ångest. Jag pratade aldrig med någon vuxen om detta, jag ville inte prata om det för jag var rädd att det onda skulle bli verklighet i mitt liv då. När jag tänker på hur jag reagerade funderar jag på hur barn och unga engentligen mår när de möts av sådana här saker, vilka känslor väcks och hur hanterar dom dem. Hur påverkas de av nyheten om att den flickan som såg på dom från sin bild på löpsedlar, datarskärmar och tv-rutor? Idag finns så mycket information att tillgå via internet, både riktig och felaktig. Söker barn och unga sina svar där? Och hur mår de egentligen av det?

Självklart ligger den största sorgen hos de som finns allra närmast när något händer, men många gånger drabbas många, många fler. En människas liv korsas av så många andra människors och det är inte alltid så självklart vem som lider mest av det som sker. Ibland blir de drabbade dubbelt drabbade, för människor runt omkring vet inte hur de ska hantera den andres sjudom, skada, förlust eller sorg och istället för att finnas där backar dom, säger att de vill lämna utrymme men de drabbade upplever det som att  bli övergivna och lämnade. Den drabbade sörjer en slags förlust redan och den ytterligare förlusten av människor omkring förstärker den känslan.

Några andra som drabbas dubbelt är de anhöriga till gärningsmän. Det finns tyvärr många gånger en attityd av hat gentemot dessa personer, inte bara mot gärningsmannen. ”Hon får skylla sig själv som fött en våldtäktsman”, ”han är garanterat galen som har en bror som är mördare” osv. Det måste vara fruktansvärt för de närstående att höra den här sortens saker. Livet är inte svart eller vitt, världen bör inte vara en plats av jämförelse om vem som drabbas hårdast och den som har det värst är den enda som har rätt att lida. Jag lovar att många otroligt fina människor är familj, släkt eller på annat sätt nära personer som begått brott. Dessa får många gånger betala för sina näras handlingar, handlingar de själva har svårt att bearbeta. Jag vet inte hur jag skulle klara att mina barn gjorde någon riktigt illa, för jag vet hur jobbigt det bara är när min son gör något så vanligt som att butta sin kompis. Det enda jag kan göra är att försöka tänka mig in i situationen och det ryser i hela mig. Jag har själv läst raden riktad till en mamma åt en våldtäktsdömd ung man ”du förtjäna inte att leva din hora, din son förstörde en flickas liv”. Jag har svårt att tro att mamman någonsin velat att hennes son skulle vilja begå ett brott av det slaget och jag kan för min värld inte förstå varför hon ska bli dömd till det. Hon redan är dömd till den sorg det måste innebära då ens barn begår en sådan handling, något hon med stor sannolikhet inte kan rå för.

Bland rubrikerna finns även de människor som drabbas av vissa sorters olyckor och sjukdom. Här handlar det verkligen om svåra saker att förstå, för hur förklarar man varför ”slumpmässiga saker” drabbar en viss person. Är det ödet? Varför drabbas även de som verkligen inte förtjänar det och vem i hela världen ska skulden läggas på. Det blir en sorg svår att bearbeta, då det är svårt att finna platsen för utlopp av aggressioner. Det finns ingen gärningsman att skylla på, det finns ingen plats att rikta ilskan.

Bakom varje rubrik finns en människa, ett livsöde men många gånger mer än bara så. Familjen som får inbrott i villan blev inte bara av med värdesaker, de blev av med sin trygghet i hemmet, sin fasta punkt i tillvaron, det bär en oro och känslan av att någon lortat ner och vidrört deras privata saker. När de mörka höstkvällarna kommer ryggar de tillbaka från fönstren och undrar om någon står där utanför, på nätterna sover de en orolig mardrömsfylld sömn. Fyra meningar i lokaltidningen kan vara beskrivningen av hur en familj påverkas för lång tid framöver. Bakom de allra flesta rubriker finns betydligt fler människor som drabbas och påverkas än bara de man kanske först tänker på. Dessutom finns det otaligt med människors öden som aldrig hamnar under en rubrik.

Varför väljer jag då att skriva den här texten? En ganska så mörk text om ett mindre trevligt ämne. Jo, jag vill få fram att runt varje rubrik finns en människa, oftast många. Deras liv blir påverkade på olika sätt och vi kan aldrig, aldrig riktigt förstå hur någon annan människa känner och tänker. Påstå aldrig att du ”vet precis hur du känner” eller ”förstår exakt” för det gör du inte. De orden kan tas som näst intill kränkande i en riktigt jobbig situation, däremot kan du ”tänka dig att det måste vara otroligt jobbigt”, ”förstå att det är en fruktansvärt känslomässigt”. Backa inte undan och få det att verka som att du smiter från en jobbig situation, hör av dig på ett mjukt sätt, säg att du finns där om det behövs. Är du rädd för att inte säga rätt saker? Det är inte du som behöver säga de rätta sakerna, du kan lyssna, du kan hålla om eller bara gå en mil ihop med personen i tystnas så att denne inte behöver vara ensam om den inte vill. Även om du är personens bästa vän behöver du inte vara den som säger de allra bästa sakerna, det finns det proffs som kan göra, din utsträckta hand är däremot något som är oersättligt!