Att sluta med napp – välkommen till galenskapernas land

Vid lunchtid idag satt jag och tänkte på hur mysigt det här med föräldraledighet faktiskt är och hur mycket jag uppskattar att vara helt ensam med barnen vissa veckor. Jag står fortfarande för dom tankarna även om det verkar som att jag jinxade helt och hållet när jag tänkte dom. Den här eftermiddagen har nämligen varit något utöver det vanliga när det handlar om att vara nära galenskap i föräldrarollen.

Lillan vägrade sova på lunchvilan, hon behöver fortfarande den sömnen och eftersom hon inte sov lyckades inte storebror sitta och vila så som han behöver. Ja, ja, det är inte hela världen var min tanke men jag kände hur huvudvärken började komma när barnen inte kunde låta bli att göra illa varandra en enda minut och jag hade svårt att få i mig min lunch trots att den bara var att värma snabbt i micron och äta. När det blir sådär lite kaosartat med övertrötta barn och lite mindre snygg syskonkärlek brukar jag sätta dom i cykelvagnen och köra och köra, det gjorde jag även denna dag.

Med barnen i vagnen passade jag på att få lite cykelträning, det gäller att kombinera nytta med nöje och i detta fall var att hålla barnen lugna nyttan och träningen nöjet. Efter barnens önskan tog jag mig via några omvägar till Mariebergsskogen. Vid det laget hade båda barnen somnat men de vaknade snart efter att vi kommit fram. Nu hade jag ett barn som sovit för mycket och ett som sovit för lite istället.

Vi hälsade på hos djuren. När vi kom till grisarna sa lilla F att han ville lämna sin napp där. Vi har två barn, två barn som använder napp och vi har funderat mycket över hur vi ska göra när dom ska sluta. Eftersom dom är så nära i ålder har det känts naturligt att båda slutar samtidigt. Vi pratade så sent som igår om att vi måste se till att barnen slutar med napp någon gång när vi båda är lediga och kan hjälpas åt att ta smällen, för det kommer inte bli helt enkelt. Jag visste att lämnar lilla F nappen nu, då finns ingen återvändo, då är det slut med nappen för båda barnen. Man kan inte sluta och börja igen, då kommer inte den äldre fatta att sluta är för alltid.

Lilla F bad om sin napp, han fick den och slägde i den. Hon gjorde det efter att jag förklarat läget, att lägger han i den så har han ingen napp mer. Så stod jag där med två barn som mest bara slogs och grät, med en huvudvärk som kröp fram från nacken upp i pannan och båda barnen skulle sluta med napp, denna vecka när jag är ensam med dom. Det blir jag som kommer få ta varje fight, mysigt!!!!

Solen sken, det var nästan vindstilla och skogen var inbjudande. Barnen lekte visserligen men varje steg var ett steg av motstånd tyvärr. Ett barn hade sovit alldeles för lite och var på ett riktigt testande humör, sådär som tvååringar kan vara när de bara skrattar åt alla förmaningar och inte bryr sig ett dugg om något man säger. Det där testandet som inte är en reaktion på något man gjort utan kommer helt på deras eget initiativ är ju sådär lagom roligt – det känns mest som ett test av föräldrarnas tålamod och inget annat. Storebror ville också testa, sin systers hållbarhet, genom att ge henne ständiga tjuvnyp, knuffar, fälla henne eller ta det hon hade i handen för tillfället. Det kändes väldigt oglamoröst att vara föräldraledig just där och då men jag är glad att vi var i skogen för det är ändå där som det fungerar som bäst när barnens och ens eget humör inte är på topp. Det hela toppades med att jag satte ner barnen i vagnen när det var dags att åka hem och de skrek som att jag hade misshandlat dom grovt…. inte i en eller två minuter utan säkert en kvart. Inte konstigt att folk stirrar och inte konstigt att huvudet värker heller.

Men vet ni vad, nu när jag sitter här i soffan och har en trött liten kille bredvid mig som snyftar lite lätt efter nappen och lillasyster sover utmattad så hon aldrig hann längta efter nappen så känns allt väldigt härligt ändå. Jag bläddrar igenom bilderna från dagen och förstår att om några dagar är det just vad bilderna föreställer det jag kommer minnas, de fina stunderna. Det är helt klart värt alla fighter, alla stunder man själv vill lägga sig och skrika, sparka och gråta på marken och all huvudvärk i världen. Visst handlar föräldraskapet för mig många gånger om att närma sig galenskapens land men det är också föräldraskapet som är det allra värdefullaste i mitt liv.

Nu ska jag gå och lagga mig och somna bredvid vår lilla napplösa kille och imorgon kommer en ny dag med nya äventyr och förhoppningsvis ett betydligt bättre humör hos oss alla.