Att nästan bli besatt

För tre och en halv vecka sedan lyfte planet från Longyearbyen, först nu känns det som jag börjar landa. Livet rusar på och gör att allt tar längre tid att smälta än annars, men jag tror också att de intensiva dagarna blev kanske lite mer än jag känslomässigt klarade av att ta in, förrän nu.

Det märkligaste på Svalbard för mig var att det var mycket som kändes självklart, hemma, bara rätt helt enkelt. Visst upplevde vi en massa stora oväntade och omvälvande saker, men det var som att hela resan badade i känslan av en självklarhet. Det var fantastiskt, enastående, underbart men det var det på ett sätt som jag kunde förstå. Jag har inte riktigt begripit att det var så förrän nu, men allt var som att det var hemma. Något inom mig fann sin plats direkt.

Allt eftersom dagarna gått har jag kommit ikapp med känslor och tankar, jag har inte landat helt ännu men jag är på väg dit. Vad jag lägger märke till är att jag inte kan tänka på så mycket mer än hur jag ska ta mig dit igen och framförallt när. Hade det varit innan barnen fanns hade jag gjort allt för att få ett tillfälligt jobb där uppe och åkt iväg några månader. Nu går jag med en känsla att jag måste ta mig dit, helst ganska snart, helst nästa år, under den ljusa perioden.

i huvudet är inte mina tankar klara ännu, de är virrig och halva. Ibland ryckta ur sitt sammanhang men de börjar lägga sig i ett urskiljaktigt mönster, ett mönster som för mig att tro att jag nästan börjar bli besatt av Svalbard. Nog för att jag var insnöad innan men nu är det några resor värre. Det ska bli intressant att se var detta slutar.