Att inte orka mer

Jag ligger i sängen, ligger i mörkret och väntar på att gråta och sedan somna av utmattning. Visst låter det rätt trist, knäppt eller allmänt larvigt. Det är bara så enkelt att jag har en dålig dag. Vi måste alla få ha det ibland. 

Jag skulle gissa på att under ca 98% av de dagar jag känner mig trött, sliten och till och med utmattad klarar jag av att bita ihop. Sedan kommer dagar som denna, då det inte går, då jag från morgon till kväll gör allt för att orka men bara känner att det är tungt, tungt, tungt.

Idag är en dålig dag helt enkelt, en tuff och jobbig dag. Idag är en sådan dag då månader, år av alldeles för lite sömn tar ut sin rätt. Idag är en dag då tårarna svider bakom ögonlocken, då tröttheten gett mig ett illamående så jag kräks, då kroppen värker av sömnlöshet och när varje minut känns som timmar… timmar som ska räknas ner fram till barnen förhoppningsvis sover och alla känslor kan släppas fria och på så sätt delvis rensas ur huvudet och kroppen.

Idag är en dag jag förmodligen inte kommer minnas mycket av. Idag är en sådan dag då jag bara vill be alla som säger till mig att ”vänta bara till tonåren” att dra åt helvete. Idag blir jag så provocerad och även sårad över människor som säger att jag inte borde vara trött, jag har ju bara 2 barn.

Vi kan inte jämföra liv, känslor och upplevelser på det viset. Det är inte dagarna som sliter för mig. Visst har jag intensiva, energiska och vilejestarka barn. Men att dagarna blir jobbiga beror på nätterna. Ett, två eller tio barn som sover genom natten de sover som sagt. Att vara vaken oavsett mängden barn eller ålder, det sliter. En har rätt att inte riktigt orka ibland, jag har rätt att inte orka ibland. Alla måste kunna få bryta ihop för att nästa morgon bita ihop och komma igen. Idag är det min tur och nu ska jag lägga mig och låta tårarna rinna, skölja med sig de ledsamma känslorna ur kroppen och förhoppningsvis somnar jag sedan av utmattningen och får sova många timmar, i alla fall mer än en.

Är det synd om mig? Nä det är det inte. Det här är en del av föräldraskapet för mig och många andra, att aldrig aldrig vakna utvilad. Det är synd att det ska vara så men att det är så beror på att jag har dom två underbaraste små busarna i mitt liv. Jag vet att med dom klarar jag allt, även om det inte känns så dagar som denna.

Var rädda om er och glöm inte att vi alla faktiskt har rätt att få känna att det är tungt ibland. Det är bra att kunna bita ihop, men någon gång är det också bra att våga bryta ihop, tillåta sig gråta för att sedan komma igen med nya tag, lite tömd på tunga tankar.