Att göra det man älskar….

Det går så fort nu, livet, allt. Jag har inte haft många minuter ensam den senaste tiden, vilket jag säker skulle ha behövt för att stanna upp och reflektera, njuta, ta in allt och bara blunda och känna glädjen fylla kroppen. Ja, just nu känns livet sådär härligt men dagarna går i ett otroligt högt tempo.

Jag önskar mig några timmar extra på dygnet i några dagar, timmar i ensamhet, tid att komma ikapp. Att börja arbeta igen känns så bra men det sätter igång processer hos mig. Ena stunden känns det läskigt att vara borta från barnen och jag får separationsångest, nästa känner jag att jag vill jobba fler timmar i veckan. Omställningen till att börja jobba igen har varit stor för mig, även om det bara rör sig om 10 timmar i veckan. Det handlar nog mest om den stora förändringen inombords, att gå från ”heltidsmamma” i flera år till att vara anställd, arbetande person, att ha en yrkesroll och vara hemmamamma samtidigt.

Jag älskar att arbeta. Jag har alltid gjort det när det varit bra, när jobbet gett mig något Det finns ett stort behov hos mig att använda hjärnan och att lösa problemet, finna nya vägar att gå. Det känns som jag får göra det nu. Jag tycker att det är så skönt att jobba igen men jag har inte riktigt landat i det än. Jag har ju liksom inte förstått att jag blivit mamma, har två barn heller helt. Det låter kanske konstigt men ibland tittar jag på dom tänker jag ”men är de mina, är jag deras mamma, vad konstigt”. Jag tänker det inte på ett negativt sätt, det är med stor tacksamhet och kärlek jag tänker det. Jag har bara inte förstått att de verkligen är mina barn, att jag är någons mamma. Allt går bara så fort jämt och tillsammans med den knappa sömnen hinner jag inte ta in det.

Jag är så enormt tacksam att vara mamma till de två härligaste barn jag träffat och jag är enormt tacksam för att ha börjat arbeta med något jag verkligen tycker om. Nu ska jag bara hitta lite tid att få det att sjunka in. Kram på er.