Att bli och vara förälder

När människor får frågan hur de tror att det kommer vara att bli föräldrar kommer ofta svar liknande ”jag älskar barn så det blir säkert toppen”, ”det ska bli så roligt att ha en liten att rå om”, ”jag har småsyskon så jag är van att ta hand om barn” eller kanske ”det ska bli jättespännande att lära känna en ny liten person och han någon mer att älska”. Alla kanske inte är lika positiva som dessa men vad jag vill visa på är att det första många tänker på är vad man ska göra med barnet, hur det är att ta hand om bebisen, vilket självklart är naturligt att personerna tänker på. Något jag tror att det inte tänks på alls i samma utsträckning är vad som kommer ske med en själv, alltså inte bara hur det är att få ett barn utan hur det är att bli förälder. För många kommer nog förändringen lite som en chock.

Innan april 2013 skulle man kunna beskriva min hälsningsfras som ”Hej jag heter Maria och jag är socionom”. Idag är den snarare ”Hej jag heter Maria och jag är mamma till två små underbara barn”. Det brukar sägas att i Sverige är det första man frågar en person vad de jobbar med, eftersom jag inte jobbar så kommer nästa punkt på listan, barnen. Nu är det faktiskt så att jag har gjort en jätteresa, från en ytterlighet till en annan när det gäller vad jag identifierar mig med men också en enorm resa när det gäller vem jag är som person.

Jag har alltid älskat barn, de har dragits till mig, lett åt mig på bussen, velat leka, läsa bok och busa. I mina tankar var jag den självklara modern, med en föräldraroll som skulle komma naturligt. Det enkla biten var också att ta hand om barnet när det väl kom även om det var väl så klurigt ibland, den desto svårare biten för mig var vad som hände med mig, vem jag var och hur jag skulle känna inför den nya rollen.

Jag minns tiden i början, dagar, veckor och faktiskt månader när jag kände mig vilsen. Det var jag och den lilla och ibland var det jag och den lilla och hans pappa. Medan vi kämpade oss igenom skrikiga kvällar, nätter av gnäll och dagar som allt för ofta var fyllda av oro så kände jag hur kraften liksom rann ur mig och jag blev tom. När jag tittade på den lilla plutten smälte jag, men i mig fanns en slags sorg, en tomhet. Jag kände mig isolerad och ensam. Från att ha varit på ett jobb där jag träffade människor hela dagarna och på kvällarna var ute och tränade med vänner gick jag rakt in i ett liv där jag delade min tid med en halmeter lång varelse vars enda kommunikationsform var att skrika, och nog skreks det. Jag sörjde inte att inte kunna jobba och träna men jag sörjde att jag kände att jag förlorat en stor del av min identitet och jag visste inte hur jag skulle få tillbaka eller ersätta den. Jag kände mig vilse i mig själv och det är något av det tuffaste jag vet.

För vissa är steget från inget till ett barn större än för andra. Jag tror att jag var en sådan person, kanske både jag och min man förresten. Vi var vana att vara ute och träna, hitta på spontana saker, vara igång och inte anpassa oss efter andra. Jag hade svårt att lära om tror jag. Jag var ofta fast i hur livet var innan, och allt man inte längre kunde göra. Jag saknade vår tvåenighet som gjort mig så stark. Vår son krävde ständig uppmärksamhet, var inget barn som bara låg och sov eller vilade på en filt och jag kände mig aldrig längre ensam med min man. Steget från det gamla livet till det nya var enormt stort, så stort att jag inte riktigt klarade av det och så stort att jag glömde att njuta av de stunder då det var riktigt bra.

Nu när jag sitter och tänker på den där första tiden får jag upp minnen så suddiga, bilder liksom gulnade som om det var massa, massa år sedan. Det var det inte, det var två år sedan men livet har hunnit förändras så mycket och framförallt har jag det. Med tiden minskade tankarna på vad jag inte längre hade och ersattes av vad jag har. Jag började komma ikapp, började lära känna den nya person jag faktiskt var, föräldern. Maria fanns kvar men föräldern förändrade ändå hela henne. Till skillnad från de saker jag identifierat mig med tidigare genomsyrade föräldern hela mig. Yrkesrollen, träningskompisrollen osv gick för mig att lägga undan när den inte användes, men föräldern den liksom finns där hela tiden, i hela mig, det är inte bara en del av mig.

Det svåraste i början var nog när jag inte kände mig alls säker i min föräldraroll. Alla frågor, ibland uppfattade som ifrågasättanden, alla åsikter och alla pekpinnar gjorde mig osäker och stressad. Jag kände mig ofta, ofta misslyckad. Tyvärr är det ju så att den första tidens upplevelse lätt blir att antingen är ett barn missnöjt och gallskriker eller så är det nöjt och tyst. Tystnaden är det inte så ofta som den firas med jubel som ”wow vad jag har lyckats bra med att ge dig vad du behöver” däremot har väl tanken ”jag är verkligen en värdelös förälder som oavsett vad jag gör inte kan få dig nöjd” varit betydligt vanligare i samband med skrik och gråt. Jag hörde bara skriken och tyckte jag var misslyckad istället för att inse att den som stannar trots skriken, den som försöker sak efter sak och inte ger upp för att se om något kan få barnet mindre ledset, den är verkligen inte misslyckad.

Vi fick lite av en rivstart in i föräldraskapet. Det var inte alltid jättelätt att handskas med den lilla kille som kom till oss. Jag vill påstå att han alltid haft lite extra energi och även en dos vilja som inte går av för hackor. Livet ställdes om väldigt stort för oss från första stund, det blev ingen inskolning i föräldraskapet. På något vis känns det som vi många gånger blivit ordentligt testade och därmed också ordentligt rustade. Alla svårigheter fanns där för att lösas och vi gjorde vårt bästa för att lära känna igen signaler, tecken och se samband och på så vis hitta de rätta vägarna. Så gör vi ju fortfarande och kommer få göra länge till. Att vara förälder handlar många gånger om att knäcka koder.

Under det nästan 1,5 året som gick från att storebror föddes till att lillasyster kom till oss hade jag hunnit gå in i rollen som förälder. Jag hade funnit min nya identitet i det nya liv jag levde och jag kände mig trygg i min föräldraroll. Egentligen kom den allra största delen precis när lillasyster föddes. Allt var så självklart, allt var så enkelt, även det jobbiga. Hon var inte alls som sin bror men jag kände mig som ett proffs på henne från första stund. När jag gick från noll barn till ett var det som att hela min identitet raserades, när jag gick från ett till två var det som den nya person jag blivit stärktes och allt föll på plats. Jag hade fruktat tunga månader, uppgivenhet, ensamhet och trötthet. Istället hamnade jag i ett lyckorus, jag kände mig stark oavsett hur lite jag sov, hur mycket lillasyster grät och hur ofta storebror testade mig. Alla dagar var inte lätta och alla stunder inte härliga men jag kände mig så trygg i mig själv. Saker som hände var inte problem, de var utmaningar.

Jag kunde inte låta bli att fundera på när ruset skulle ta slut. Jag vet ju att till slut så orkar ingen med så lite sömn och fullt upp hela dagarna. Med tiden tog energin slut men den där känslan av att ha hittat hem finns kvar. Jag är så trött ibland att jag tror jag ska gå sönder, jag kan sitta i min ensamhet och gråta över saker som händer och jag kan tappa hoppet helt vissa gånger när jag testat allt men inget funkat men jag känner mig i grunden så stark och så i fas med mig själv att jag snabbt hittar glädjen igen. Dåliga dagar kommer men det gör de väl för alla.

För mig är en balans viktig. Hela livet förändrades när jag blev mamma, framförallt förändrades jag som person. Att vara förälder innebär för mig att vilja vara mitt bästa jag, något som finns där jämt oavsett vem jag möter. Jag vill vara ödmjuk, kärleksfull, omtänksam, öppensinnad mm, inte bara mot barnen utan mot alla, som den person jag är. Jag är långt ifrån en perfekt person, men jag vill väldigt gärna arbeta för att utvecklas och bli mitt bästa jag. För mig betyder det att jag behöver tid för mig själv ibland, tid att fundera och reflektera, tid att tänka ifred och tid att bara se till att finna mig själv. För mig är det viktigt att inte förlora känslan av att veta vem jag är och vad jag står för. Som förälder har jag blivit duktigare på detta.

Jag tycker att jag har lättare att prioritera och också är bättre på att välja bort saker som jag inte tycker är bra. Med tanken på att mitt välbefinnande direkt påverkar barnens välbefinnande är det inte alls svårt att välja bort saker, människor och situationer som tar mer än de ger. Nu råkar jag ha de mest fantastiska av vänner vilket jag är tacksam för, men det har också försvunnit ett fåtal människor ur mitt liv. Det låter hemskt men jag saknar inte dessa personer det minsta. Jag kräver inte att någon ska vara perfekt men när världen är så full med härliga människor och min energi är begränsad finns det inte någon mening med att kasta bort den på personer som är negativa, missunnsamma eller på annat sätt påverka mig negativt.

Jag har sällan känt mig så svag som första månaderna som förälder, jag har aldrig känt mig så stark som nu. Det finns dagar som är så tuffa att jag bara vill lägga mig och blunda, men det beror på att jag blir hårt testad. I grund och botten är det här livet så fantastiskt, jag är otroligt tacksam över var jag befinner mig idag och det får varje dag, hur krävande den än är, att bli värdefull.

Jag förstår att framtiden kommer innebära stora omställningar. Jag kommer inte kunna vara hemma och ägna mig åt att ”vara mamma” för alltid. En dag kommer yrkeslivet knacka på och jag vet att det kommer bli riktigt tufft. Jag kan inte tänka mig hur det kommer bli och jag vill inte fundera på det heller. Var sak har faktiskt sin tid och idag tänker jag njuta av livet vi lever just nu.