Jag måste bara anta utmaningen
Ibland tar det verkligen emot, jag skulle ljuga om jag inte sa det. Det är inte en självklarhet och jättelockande att gå ut varje dag, varje dag i snart fyra år så som vi gjort. Det har gått många dagar sedan vår äldsta föddes, killen som inte vill vara inne, varenda en av de dagarna har vi spenderat tid ute, många gånger den allra största delen av vakentiden. Visst var vi ute någon eller några timmar i stort sett varje dag innan, men då var det mer på våra villkor, vi gjorde det vi ville utan att styras av barn.
Många av dagarna som gått har inte varit varma, soliga och allmänt härliga. Det har stormat, ösregnat, haglat, snöat eller bara varit grått och rått. Framförallt har den här vintern varit väldigt grå vädermässigt vilket är en stor besvikelse eftersom jag tror att barnen älskat en vit vinter, precis som jag hade gjort. Vädret är dock inget man rår över och någonstans är det bara att acceptera läget och göra det bästa av det som bjuds.
Idag sa en kollega till mig ”men Maria varför utsätter du dig för det där, det är ju faktiskt ditt eget val”. Vi pratade om helgen som gått, om hur hon inte gett sig ut på hela söndagen på grund av snöslasken och det snöblandade regnet. Själv berättade jag om vandring med två små barn i det vädret, varav en var väldigt bestämd och skulle testa gränser hela tiden samtidigt som hon ville visa att hon ”kunde själv”, trerätters lunch i skogen över öppen eld med fuktig ved och två barn som rymde iväg och hoppade på istäckta stenar, jag berättade om hur jag förgäves försökte få till den där maten och samtidigt se till att barnen inte slog sönder sig och att det stundtals kändes övermäktigt.
Jag berättade med humor, jag konstaterade, gnällde inte, för jag hade inget att gnälla över. Svaret på kollegans fråga är nämligen att jag utsatte mig för det för att jag vet att jag kommer minnas det med viss glädje, det är lite av ett äventyr att göra saker ensam med barnen när de är på det humöret de var igår, det är ännu mer av ett äventyr när marken är isig och slaskig, när snöregnet faller och eldplatsen visar sig vara en vattenpöl. Jag gillar äventyret, utmaningen och det går ju inte att sluta leva bara för att vädret inte är det bästa, maken jobbar, barnen testar och jag är trött. Det hade såklart vart helt okej att stanna hemma hela dagen, men jag hade inte stått ut, jag behöver precis som barnen komma ut. På något sätt kan jag inte låta bli att anta utmaningen, göra det där sakerna som verkar omöjliga eller dömda att misslyckas.. Vi fick ett äventyr, vi fick mat i magen och massor av frisk luft, vi fick också en del härlig minnen även om det inte var helt enkelt hela tiden. Några timmar på vandring och med skogsäventyr och vi sov gott alla tre inatt.
