Trots

Säg inte detta till mig nu:

1. Om du tycker att han trotsar nu, vänta bara till han blir 5, 8, 13 eller 20 år. (Jag struntar i det nu, för just nu är han snart två och allt ska testas och allt jag hör är fel. Hur det blir senare får vi ta då.)

2. Äsch, du har ju bara en som trotsar. Tänk sen när du har två, eller som jag som har fyra som trotsar på en gång. (Tack, det räcker med en för att det ska kännas slitsamt. Han är min älskade son och även om han bara är en vill jag kunna skratta och ha roligt ihop med honom.)

3. Men vaddå, han är ju hur glad som helst, urgullig. Du är nog bara trött och överdriver. (Vänta du bara till du gått, då vänder humöret totalt för det är sina föräldrar han testar, inte alla andra.)

4. Du måste vara hårdare. (Tack för tipset, det hjälper inte.)

5. Du måste vara mer pedagogisk. (Tack för det tipset med. Jag har varit så pedagogisk att jag blir spyfärdig.)

6. Det är ditt barn och dina gener, han har fått det efter dig. (Jag vet och jag är otroligt lycklig över det. Det vore bara lite trevligt att få ha lite roligare ihop ett tag.)

Säg däremot gärna till mig att det kommer komma bättre perioder. Jag saknar att kunna säga ”ska vi åka till ….” och få ett glatt gensvar. Allt ”nej” och ”inte” som jag får som svar på det mesta är tungt. Det ska protesteras mot allt, även de saker han älskar. Jag vill få le mer ihop, skratta, busa utan att hela tiden ha den där kampen. Just nu får jag för mig att han lärde sig prata gör att kunna säga emot. Han är den mest underbara lilla varelse men just nu får jag inte njuta av det som jag vill. Jag vet att det är en naturlig fas, det är bara så tråkigt att all den charm han har inte kommer till användning.

Vissa nätter plockar jag upp honom ur sängen sovandes och sitter i soffan med honom i famnen och njuter av att vara honom nära. När han vaknar på nätterna ligger jag bredvid honom i soffan så länge det går, tills han ber om att få ligga i sängen. Det är ovärderlig tid, stunder då vi är sams, då det är han och jag mot världen.