Stora steg för en stor liten pojke

december 10, 2014 2 av momentsbymary

image

Foto: Malin Stolt

Plötsligt händer något stort, jag känner det inom mig. Jag är som fylld av värme, styrka, lugn och kärlek. Det känns som jag har växt massor men egentligen är det min son som gjort det. Det har varit en tuff tid av trots och ibland riktigt ledsamt humör på slutet. Jag har fått erfara hur Filuren översvämmas av känslor och inte kan hantera det. Framför mig har jag gång på gång sett hur en grabb som testar sin omgivning kommit så långt i sitt testande att han inte riktigt klarar av att stoppa sig själv. Jag märker hur han vill bryta det han håller på med men klarar det inte riktigt. Test och trots är ibland fruktansvärt jobbigt men också ett tecken på en helt naturlig utveckling. Jag försöker påminna mig själv om att min uppgift som förälder är att vägleda, finnas bredvid men också bryta när det går för långt, för det gör det ibland. Ibland spårar det ur och ser jag genom irritationen hos mig själv och försöker förstå honom så ser jag hur han nog egentligen vill ge sig men inte kan, det är då jag vill finnas där och lyfta honom ur situationen.

Tuffa perioder har alltid varit ett tecken på att något stort är på väg att hända. Utbrott och dåligt humör brukar alltid följas av utveckling hos Filuren, så även denna gång. På slutet har allt gått fort, fort. Hans språk har utvecklats enormt denna höst. Från att säga ett tjugotal ord i slutet av sommaren kan han nu säga många mer än vi kan hålla reda på, dessutom förstår han i stort sett allt vi säger. Den lilla pojken har blivit så stor. Han ser äldre ut nu när han har lite hår på huvudet (mina dåliga gener) men framförallt känns han så mycket äldre. Jag pratar med honom och han svarar. Jag berättar saker och han upprepar de ord han tycker är spännande, han uttalar sina önskemål och han berättar om det mesta som händer. Lilla grabben är så nyfiken, han pekar på saker och vill veta vad de heter, jag säger ”gångjärn” och nästa gång vi går förbi en dörr så pekar han och säger ”gångjärn”.

De senaste dagarna har det varit uppenbart hur mycket vi kan kommunicera. Jag berättar för honom vad som kommer hända framöver under dagen, allt för att det som händer ska bli begripligt för honom. Jag har märkt att han upplever förändringar och förflyttningar som mycket mer hanterbara om han vet vart vi är på väg. Detsamma gäller hans vilja. Jag frågar oftare om han vill olika sker och ger honom också val. Jag frågar om han vill gå och lägga sig och säger han ”nej” så kan han få gör det han håller på med en liten stund till men jag förklarar att sedan får han sova. De allra flesta gångerna innebär det att han sedan går med på att sova utan större protester.

Jag har börjat förstå hur mycket han faktiskt tar in av sin omgivning. Han berättar om saker som han ser eller hör, saker som vi andra kanske inte uppmärksammat. Han berättar om en telefon ringer, om något barn är ledset (man uppmärksammar ju faktiskt bara sina egna barns gråt) och säger han buss så finns det garanterat en buss nånstans även om vi själva inte ser den.

Det märks också att han börjar knyta an till andra människor väldigt starkt. Han säger ofta namnen på de han tycker om och frågar efter dom. Han blir glad och säger ”JAAAAAAAAA” när vi frågar om vi ska åka till någon av hans favoritmänniskor. Han visar så väldigt tydligt när han blir glad över att se någon han tycker om, hela ansiktet spricker upp i ett jätteleende, han fylls av energi, hoppar och skuttar och skriker glatt personens namn och vänder sig sedan mot oss föräldrar för att visa oss och berätta att denna personen är här. Filuren tycker om människor och han visar det så väl. Han tar hand om sin lillasyster, han vänder i porten hos farmor, springer tillbaka och ger henne en stor kram för att sedan komma med oss till bilen, han slänger sig i vår famn när någon av oss föräldrar varit borta och han frågar oroligt efter lillasyster när hon inte är nära.

Nog går det fort, och lika fort som Filuren tar nya steg, lika fort känns det som mitt föräldraskap utvecklas. Jag har en liten grabb som det går att prata med, som man får svar av och som det därför är betydligt lättare att möta i hans önskemål. Idag på kvällen tittade han på mig och sa ”jag vill ha vatten”. Det var inte första gången han säger en hel mening. De har ploppat upp flera gånger senaste dagarna. Jag som i min tankevärld haft bilden av att han kommer börja med tvåordsmeningar inser att han visst tänkte hoppa rakt på hela fraser när det gäller i alla fall vissa saker. ”Jag vill ha vatten” går inte att missuppfatta och när jag frågade honom om han var törstig sa han också ”ja”. Plötsligt handlar inte föräldraskapet bara om att knäcka koder, gissa behov och hoppas på att möta önskningar. Plötsligt får man instruktioner av Filuren och är det så att han faktiskt inte får det han vill går det att förklara varför, även om han inte alla gånger håller med.

Att vara mamma till vår lilla Filur innebär numera inte bara att ta hand om honom utan också att vara en vän på ett helt annat sätt än tidigare. Vi har det skoj lilla Filuris och jag och såklart alla andra som har glädjen att komma i hans väg.