Stänger av

september 5, 2014 4 av momentsbymary

Jag har redan sovit inatt. Vaknade 02.17 efter en dryg halvtimmes sömn. Jag gissar på att det inte blir mer. Jag hinner tänka en hel del medan jag ligger här och försöker dämpa illamåendet.

image

Det funkar inte mer. Varje timma av det tryckande illamåendet är outhärdlig känns det som och tröttheten gör mig så less. Att tänka på annat eller i alla fall försöka göra det är det som är bäst. Men när jag än på dygnet plockar upp mobilen finns frågorna där. Hur går det? Föder du? Är bebisen här? Har du några känningar? Människor som menar väl, självklart men just nu gör det att jag bara mår ännu värre. Jag blir så otroligt bitter att jag önskar dom detta mående själva i sisådär 10 minuter, de skulle garanterat inte fråga mer sen.

Jag mår inte exakt lika dåligt alla dygnets timmar. Det släpper ibland och då passar jag på att göra något. Men de timmarna som illamåendet, tröttheten och smärtan känns mer outhärdlig än den värsta bakfyllan då hjälper det inte att den lilla kommer komma de närmsta veckorna. Jag bryr mig inte. Jag längtar inte efter att få barn då, jag längtar efter att illamåendet ska släppa. De extra dagarna är inte outhärdliga på grund av längtan efter den lilla, de är det för att jag är helt slut och mår så fruktansvärt illa. Jag kan inte beskriva hur utslagen jag är när det sätter in, jag kämpar emot men har ingen som helst chans.

Jag har världens finaste son. Jag älskar honom över allt i världen. Det enda krav i livet just nu är att få åtminstone en fin stund med honom hans pappa varje dag. Hittills har det sociala livet och kontakten med omvärlden gett mig styrkan att orka och att få kraft att leva upp till mitt mål. Men nu tar det mycket mer än det ger, alla frågor kväver mig, påminner mig om det jag inte vill tänka på, tar av mig masken med det leende jag satt där för att låtsas som att det funkar rätt bra. Det leendet jag vill ha för för min familjs skull.

Jag tänker lägga undan mobilen,  tänker strunta i samtal och sms, kommer inte finnas där och svara på meddelanden på Facebook, instagram eller mail. Mina sociala vägar jag haft när jag inte tagit mig ut i livet omkring ska skäras av. De tar så otroligt mycket mer än ger. Den sista kraften som finns ska gå till Filuren, ingen annan och jag vill inte riskera att missa det. Så det är med ett stort lugn jag knäpper av mobilen, avinstallerar vissa appar i surfplattan och släpper kravet att svara på samtal och meddelanden. Ingen kommer missa när barnet är här så det finns liksom ingen anledning att fråga.