På kortsemester
Den här dagen har känts som en evighet lång. Vi gick upp tidigt i morse, åt frukost, packade och filade på planeringslistor, satte oss i bilen och for öster ut. Jag hade en tydlig plan för dagen med hålltider nedskrivna och därför kan jag också i efterhand redogöra för den trots att jag inte minns dagen som helhet.
Jag sitter på ett hotell i Örebro och skriver. Barnen har fått instruktionen att nu är det en timmes chill som gäller. Jag fixar inte mer just nu och vill även få skriva av mig för att bearbeta dagen och också kunna minnas i efterhand.
Vi reste raka vägen till Örebro i morse där vi inledde med loppisbesök och lunch innan resans huvudmål, slottet väntade. Vi var i Örebro i vintras och barnen har pratat om att de velat besöka slottet ända sedan dess. Efter en supergod fika var det äntligen dags att upptäcka slottet. Barnen testade att göra sina egna mynt, följde Labolinas Lina, Sköt med armborst, gick i långa trappor, provade slottskläder, letade spöken och upplevde en massa annat slottigt. Det blir såklart lite extra speciellt att göra allt detta när berättelserna om Laban och Labolina körts så många gånger om under barnens uppväxt.
Efter slottsbesöket promenerade vi omkring i Örebro men fötterna blev till slut för trötta och vi checkade in på hotellet. Vi tyckte om det Scandic som bodde på i vintras så det blev en repris. Hotellet ligger centralt vilket passar bra för barnen har önskat restaurangbesök till kvällen. Vi har sådan tur också så vädret vände från regnig morgon till soligt och nästan trettio grader.
Det som framförallt är tydligt för mig denna dag är att mina känslor är så många och starka. Jag tror att den här dagen innehåller känslor för flera veckor och jag misstänker att jag behöver hitta sätt att få pausar från känslorna för det kommer bli för mycket annars. Jag är så fullkomligt utmattad mest hela tiden.
Jag använder mig av alla strategier jag har tillgång till för att få tillvaron att fungera och hjärnan att klara så mycket som möjligt utan att bli för överbelastad. Jag har anteckningsböcker med listor på allt, jag har skrivit ned så mycket som möjligt för jag klarar inte av att ha saker lagrade i huvudet. När jag har mina listor behöver jag inte känna samma stress, jag är nämligen rädd att glömma viktiga saker. Sanningen är den att i alldeles för många lägen är det fullkomligt tomt i huvudet. Planeringsmässigt ligger jag hela tiden flera steg före, men jag glömmer saker även om jag kollar upp dem en och två och tre gånger. Det går tyvärr inte att ta saker som de kommer när man inte vet om hjärnan kommer leverera alls.
Jag har varit nära gråten många gånger idag. Jag är i sorg och det känns. Samtidigt är det såklart fint att vara ute på äventyr med mina barn. De är så stora och duktiga. Vi har så kul ihop, men det är ganska påfrestande utifrån den situation jag är i. Bara ljuden de ger ifrån sig i ett är ganska utmanande för mitt huvud. Jag får inte en sekunds paus. Sedan kan jag erkänna att även om vi tre har kul finns det en sorg i att jag är ensam vuxen. Den där sorgen att inte dela upplevelserna med en annan vuxen har jag upplevt ända sedan barnen föddes. Jag var ju väldigt mycket ensam med dem även när jag levde ihop med barnens pappa. Nu blir känslorna av ensamhet mer påtaglig för jag är mycket väl medveten om att jag förmodligen inte kommer minnas så mycket av det som händer nu, en annan vuxen hade kunnat hjälpa mig minnas. Av den anledningen är det också än viktigt att jag skriver för att kunna bli påmind.
Det är också andra känslor som tynger mig denna dag. Ensamheten är så uppenbar, jag inser att mina minnesluckor är väldigt stora och jag vet inte hur jag ska göra för att fylla i dem. Jag skulle vilja komma hem till ett köksbord och prata om dem med någon, som en daglig självklarhet, men så ser ju livet inte ut. Det är klart att jag måste hitta sätt att prata om dem, för det går inte att gå ensam med alla dessa tankar, men bara det att jag måste be någon prata med mig om dem och planera in det tidsmässigt gör det svårt. Det bästa är ju när man kan prata när önskan dyker upp. Speciellt nu är det klurigt, för jag kan sitta med mina funderingar och veta att jag behöver lyfta dem för att få dem bearbetade, men en halvtimme senare har jag glömt dem. Livet är helt enkelt väldigt konstigt just nu och det är inte helt lätt att förstå hur jag ska komma igenom den här perioden, men det ska jag.
Nu ska jag duscha och sedan väntar en tur på stan. Jag hoppas på ett riktigt fint restaurangbesök och något som om inte jag åtminstone barnen kommer minnas med glädje. Hoppas att även ni fått sommarvärmen åter. Tack för allt stöd!