Nattskräck eller bara en skräck i natten

Det är midnatt, huset är larmat, lilla F sover på sitt rum och lillan snarkar lätt i spjälsängen bredvid mig. Hon vänder på sig i sömnen och gnyr till och jag ler åt ljudet, sovande bebisar är verkligen underbara. Så slumrar jag till men väcks av ett skrik, ett hysteriskt tjut i ren skräck. Jag kastar mig ur sängen och är inne i lilla F:s rum på en sekund.

Lilla F skriker rakt ut, vänder och vrider sig, kastar sig fram och tillbaka. Jag försöker att överrösta honom utan att låta hysterisk, säger att inget är farligt, mamma är ju här. Jag försöker närma mig honom, vill bara hålla om honom och vagga honom lugn men han skriker ännu högre och slår mot mig. Just nu är han skrämmande lik ett barn i någon skräckfilm som blivit besatt av demoner. Hjärtat slår hårt hårt, tårarna trycker bakom ögonlocken och jag kämpar med mig själv för att hålla mig lugn. Huvudet är fyllt av snurrande tankar, hur ska jag få lilla F lugn, vad ska jag göra om hans syster vaknar, hur mår lilla F, vad är det som händer? Det är långt ifrån första gången jag befinner mig i situationen men jag känner mig lika handfallen och maktlös varje gång.

Jag vet inte hur lång tid som går, jag pratar inte med honom, jag försöker inte komma nära för han blir bara mer hysterisk då. Så lugnar han sig en aning till slut, klättrar ut ur sängen och går ut i hallen. Här är det ljusare men jag kan inte avgöra om han är vaken eller inte, han tittar rakt genom mig när han går till trappgrinden som om jag inte fanns. Han drar och sliter och gråter ”pappa, pappa”. Mitt hjärta värker, jag gråter inombords. Där står min älskade son, jag vet inte om han är vaken eller drömmer men jag vet att han är rädd och vill vara med den som är viktigast i världen för honom, pappa. Han tror att hans pappa sover i källaren, men han är på jobbet.

Jag försöker komma nära, han sprattlar och skriker, vill bara vara med pappa. Han slår mig och sparkar men jag bär in honom till vardagsrummet och tänder fönsterlampan. Jag märker ändå att han är lite lugnare än tidigare. På något sätt får jag fram telefonen och sätter på Lilla spöket Laban, han hör ljudet och lugnar sig en aning. Slutar sparka och slå men skakar i hela kroppen och gråter högljutt. Jag frågar om han vill ha godis, just nu gör jag allt för att distrahera honom, jag vet att i det här läget fungerar inte att trösta. Jag struntar fullkomligt i att tvååringar inte ska äta godis och jag struntar lika mycket i att de inte bör göra det mitt i natten och jag struntar i allt prata om att man inte ska muta och att man ska trösta med att prata och vara nära. Prat och närhet hjälper inte här och nu, godis och Laban gör det tydligen i alla fall, just denna gång.

Med en burk nonstop i handen sitter han sedan och kollar på Laban, gråten lugnar sig långsamt men den kommer tillbaks som i vågor. Han skakat till då och då, hela kroppen vibrerar. Jag hör hur lillan vaknar och jag går och nattar om henne och ber till någon osynlig makt att lilla F inte ska störas av detta. När jag kommer tillbaka till soffan har lilla F lugnat sig ännu mer, jag kan nå fram till honom, prata med honom. Han tittar inte genom mig och jag kan se att han verkligen är vaken och med.

Så tittar lilla F på mig som inget hänt och säger ”jag vill ha flaskan”. Han tar min hand och går till sitt rum. Han får sin flaska, sen somnar han ganska så snart i sängen, nästan två timmar efter att han vaknat. Kvar ligger jag vaken med ett hjärta som slår och tårar som rinner ner för kinderna.

Jag har svårt att hantera de här utbrotten. Jag tror det rör sig om nattskräck ibland men inte alla gånger. Jag avskyr rädslan hos lilla F, vill inte se honom så upprörd, hatar att inte kunna nå fram till honom. Jag är inte säker på om han är vaken eller sover, om han är medveten om att jag är där eller inte eller om han mig minns något efteråt.

De nätter som är sådana här är de värsta jag vet. Jag vill absolut inte att mina barn ska må dåligt och dåligt det mår han under utbrotten. Skräcken, ångesten och stressen som hans kropp utstrålar får mig att vilja hjälpa men jag kan inget göra alls. Jag önskar att jag fick vara den som kunde trösta honom. En gång såg jag rakt i hans ögon när han var sådan här, den skräck jag såg kan inte beskrivas i ord. Tyvärr kommer jag nog aldrig glömma den blicken, den finns i mitt minne och gör sig påmind varje gång jag hör ett skrik eller snyft från hans rum om natten eller under middagsvilan.

Orolig lägger jag mig i sängen igen, med en klump i magen och känsla av att vara på stand by. Hur ska jag kunna slappna av ordentligt när barnen behöver en mamma som är ”alltid redo”. Jag vill där för lilla F när han blir såhär, finnas där i samma sekund som han skriker, jag vet inte om han vet att jag är där men det känns fel att han ska vara ensam.

Dessa nätter och ibland eftermiddagar (även om just de varit lugnare på slutet) ger mig ångest. I perioder då han får utbrotten nästan varje natt, ibland flera gånger per natt kan jag bara inte sova. Jag ligger där och väntar, för jag står inte ut med att vakna av hans skräckfyllda skrik. Det finns ett mönster i när detta dyker upp, det är de nätter min man jobbar. När lilla F var yngre hände det när som helst men med åldern har det blivit betydligt vanligare när jag är ensam med honom och lillan.

Nu är det sommar och min man kommer inte jobbar lika mycket, det betyder färre nätter ensam med barnen. Jag kommer njuta extra mycket nu när jag kan lägga mig på kvällen och inte behöver ha den där känslan av att behöva vara på stand by hela tiden.