Nattliga tankar
Inatt har jag legat vaken fast jag verkligen borde ha sovit. Tyvärr har tankarna malt och malt och vad jag än gjort har jag inte kunnat släppa dom. Jag vet att de inte är till någon nytta tankarna, ändå är de där i mitt huvud och vägrar försvunna.
Det är framtiden jag tänker på. Hur mycket jag än önskade det så kan jag inte få barn med 1,5 år mellan hela tiden och vara föräldraledig för alltid, vi är klara nu. Nån gång måste jag börja jobba igen och det skrämmer mig. Det är absolut inte det att jag inte vill arbeta, jag vet bara inte vad jag vill arbeta med. Klurar jag inte ut det är jag fast på en plats jag avskyr så mycket att jag blir illamående bara av att tänka på den.
Jag skulle vilja känna att jag arbetade med något som hade mening, känna ett driv och göra något jag brinner för. Jag vet hur det känns för jag har varit där, det var bara länge sedan. Jag skulle vilja känna en glädje, uppleva att jag utvecklades och fick anta utmaningar, pirriga men rimliga utmaningar. Jag skulle vilja få ta ansvar att planera och genomföra projekt, jag skulle vilja växa.
Ja hur jobbet ska te sig har jag vissa tankar om men jag har ingen aning om vad jag vill jobba med. Jag vet så väl att jag gjorde mitt största fel redan från början, i gymnasieåldern. Jag satsade inte på det jag ville göra, jag vågade inte tro på det jag drömde om och framförallt vågade jag inte tro på mig själv. Det är så synd att jag inte gjorde det. Kanske hade jag misslyckats men då hade jag i alla fall försökt. Nu har åren gått och jag kommer inte kunna ta mig dit. Jag har knappast blivit duktigare med tiden, snarare har jag tappat mycket av det jag faktiskt kunde då – jag drömde om att skriva.
Det går inte att ändra det som varit. Jag borde ha satsat men vågade inte. Jag kan däremot påverka framtiden. Jag vill lära mina barn att våga satsa och lära dom att om de misslyckas så kommer de ändå landa på fötterna. Jag hoppas lyckas med det. Jag önskar barnen tron på sig själva, modet att våga prova trots risken att falla, styrkan att ta sig upp igen och kraften att våga tro på nytt.