När lillan kom till jorden

september 13, 2014 10 av momentsbymary

image
Strax efter förlossningen

Jag hade låtit Filuren stanna hos mormor och morfar över natten mellan onsdag och torsdag. Det kändes väldigt bra då jag insåg att vår grabb som inte alltid varit så lätt att handskas med kände en sån trygghet hos mina föräldrar att han faktiskt accepterade att nattas och somna där.

Glad över den förändring som skett med Filuren de senaste veckorna låg jag i soffan på kvällen och njöt av att veta att om jag somnade skulle jag inte behöva gå upp med ond kropp och ta hand om Filuren på morgonen.  Oavsett om jag skulle sova eller inte skulle kroppen få vila.
När jag låg där i soffan kände jag sammandragningar då och då men det är ju knappast något konstigt.  Framåt 22-tiden tyckte jag nog ändå att det var lite extra tryck i sammandragningarna men eftersom jag haft onda sammandragningar förut så vågade jag inte hoppas.

Jag var febrig och foglossningen riktigt jobbig så jag sov inget den natten. Sammandragningarna kom då och då men väldigt oregelbundet. På morgonen tyckte jag nog att de nästan gjorde lite ont, som svag mensvärk. Jag klockade dom och de kom med 10-15 minuters mellanrum. Jag bestämde mig för att idag var sista morgonen med bebisen i magen, därför trotsade jag foglossningen och åkte till IKEA för att äta brunch.

När jag var igång kändes knappt sammandragningarna. Först var jag på IKEA och senare hos barnmorskan. Barnmorskebesöket var helt knasigt men det har jag ju skrivit om tidigare. På eftermiddagen åkte jag till mina föräldrar för att träffa Filuren och det var så underbart att se honom efter all tid ifrån varandra, nästan ett dygn.

Sammandragningarna kom tillbaka under eftermiddagen och jag och min man stannade med Filuren hos mina föräldrar för att se om han kunde följa med hem eller om vi borde låta honom vara kvar en natt till. Ibland gjorde sammandragningarna ont, ibland inte. Ibland kom de med 7 minuters mellanrum,  ibland med 30. Ibland varade de i 30 sekunder,  ibland i 90. Det fanns inga mönster. Vi tog det säkra före det osäkra och lämnade Filuren och åkte hem.

Vi packade klart förlossningsväskan och la in den i bilen sen gick min man och la sig medan jag kollade på tv och klockade de högst oregelbundna värkarna. Vid 21.40 avtog dom och jag ställde in mig på att förlossningen inte tänkte starta. Jag skickade iväg ett SMS till mamma och slappade på soffan. Jag hade inte sovit på ett och ett halvt dygn och nu slumrade jag nästan till lite. Då och då, men sällan, kom en svag värk.

Runt 23.30 kom det nån lite starkare värk igen som jag kände att jag behövde lite andningshjälp igenom. Jag började klocka värkarna igen men de kom jätteoregelbundet. Ibland med 20 minuter mellan, ibland med 2 minuter mellan. Det var inga problem att ta sig genom dom med lite tens och andning. Jag ägnade mig åt att äta kexchoklad och surfa.

Vid ettiden började jag få långa (ca 2 minuter) värkar blandat med de andra och de gjorde ont. De var inte på något sätt outhärdliga men med förra förlossningen i minnet då jag hade djävulska värkar från 07.00 till 14.45 bestämde jag mig för att vi skulle åka in så jag åtminstone kunde få nån smärtstillning.

Vi kom in kl 02.00. Jag berättade om läget. Onda sammandragningar som hållt på länge men som inte var kraftiga och var väldigt oregelbundna. Jag berättade att jag befarade att de varit utan nytta men att jag tänkte inte vänta lika länge med att komma in denna förlossning. Jag ville helt enkelt inte slåss mot smärtan hemma.

Jag fick svara på frågor, många om förra förlossningen. Jag frågade själv om det stämde att det fanns risk att EDA:n inte skulle fungera denna gången eftersom den inte gav någon verkan förra gången. Barnmorskan sa något klokt – Tänk såhär, du klarade dig med lustgasen förra gången, då gör du det nu med och du kommer klara dig bättre just för att du vet att det kommer gå vägen.

Ca 02.20 var vi klara med frågorna. Barnmorskan kopplade på apparater för att höra bebisens hjärta och läsa värkar. Hon sa att hon skulle följa mina kurvor från kontoret medan hon förde in inskrivningsinformationen i journal. Efter det skulle hon komma tillbaka för att undersöka om jag var något öppen alls.

Robert och jag ägnade oss åt att diskutera mina osammanhängande värkar som var så olika varandra. Kurvan såg verkligen knasig ut. Visst gjorde värkarna ont men de var inte läskiga. Plötsligt i den femte värken poffade det till i magen, som när bebisen sparkade hårt. Jag fattade på direkten att det var vattnet som gick och sekunden senare rann det ut. Jag bad Robert ringa på barnmorskan och hon kom på direkten. De privata kläderna åkte av och på åkte den fruktansvärt fula landstingskostymen. Vattnet gick nog ca 02.35, kl 02.40 undersöktes jag och var öppen 4-5 cm. Jag fick en värk som var helt djävlig och sa att jag förmodligen inte skulle överleva den här förlossningen. Förra gången var det många timmar från 4-5 cm till det var klart.

Vid nästa värk fick jag lustgas och plötsligt var livet lättare. Jag sa efter den värken att Robert skulle gå ut och hämta förlossningsväskan i bilen. Barnmorskan såg skum ut, jag frågade henne varför hon verkade skeptisk och hon sa att behövde vi inte sakerna akut var det lika bra att vänta för det kunde bli intensivt framöver och jag behövde Roberts stöd.

Två värkar till kom och lustgasen var skön. Jag satte mig så att Robert skulle kunna plocka av elektroderna från tensen. Medan han står där kommer en jävlig värk och jag har inte lustgasen till hands. Det kändes plötsligt som att bebisen vill ut och det säger jag till barnmorskan. Barnmorskan ber Robert att trycka på knappen för att tillkalla personal, jag skriker att jag tror jag ska dö av smärtan i värken och frågar hur jag ska klara massa timmar till. Barnmorskan tittar mig stint i ögonen och säger att jag inte håller på att dö men att det verkar som att jag håller på att föda NU! Jag fattar inte vad hon menar, jag var ju öppen 4-5 cm tre värkar tidigare.

Allt går så fort. Barnmorskan och Robert kastar sig ner och drar av mig trosorna. Jag är fortfarande kvar i samma värk. Barnmorskan trycker mig mellan benen, jag fattar inte varför men plötsligt känner jag hur bebisen kommer ut. Helt utan att jag gjort något alls för att påverka det, som om den simmade ut av sig själv. Precis när hon är ute kliver förstärkningen in. Vi blev nog väldigt chockade allihop. Barnmorskan hade inte hunnit förbereda sig, hon hade inte ens fått på handskarna. Undersköterskan var inte på rummet och jag och Robert trodde att barnet skulle komma om några timmar. Klockan 02.52 kom lillan till oss, en halvtimma efter att inskrivningen på förlossningen var klar.
Det är så mycket som skiljer mina två förlossningar åt. Den första var fantastisk men otroligt slitsam. Jag hade intensiva värkar i ett antal timmar. De var regelbundna från sekund ett men när bebisen väl skulle komma försvann dom och jag fick utan värkar som hjälp samla varenda kraft i kroppen för att kunna trycka ut Filuren. Nästa inleddes långdraget men utan särskild smärta, när vi kom in hände allt så fort och bebisen ploppade ut helt av sig själv utan att jag gjorde något alls för att den skulle komma ut.

De två förlossningarna har varit otroligt olika, men vad som verkligen skilt sig är tiden efter förlossningen. Det kommer jag skriva om senare…