När huvudet känns som en rutten potatis

När barnen var lämnade på förskolan imorse åkte jag hem och satte mig vid datorerna. Jag satt där och stirrade in i skärmarna medan sotaren kom och gick, mobilen vibrerade ilsket om och om igen, postbilen gasade genom kvarteret och plötsligt satte timern på ugnen igång. Den som berättade att nu var det dags att hämta barnen.

Efter en hämtning som inte av denna värld, vilken cirkus det ska vara varje dag, åkte vi hem. Lillasyster somnade, storebror vilade och jag stirrade vidare i skärmarna. Jag upptäckte en sovande grabb i soffan och bar honom till sängen. Sedan satt jag dör framför datorerna igen och pillade med bilderna. Barnen vaknade, pappan kom hem. Det blev kaos och ös, skrik, skratt, busiga lekar och mycjet kärlek. Mitt huvud hade kokat över. Hela jag var slut. Jag ville träna men är inte frisk nog. När klockan var halv sju gav jag upp och la mig i sängen med två barn klättrande och hoppande på mig. Jag somnade ett tag senare men vaknade igen.

Jag känner mig sliten, hjärnan är som en rutten sättpotatis. Det känns som den ska falla isär vid minsta ansträngning. Jag är bra på att gå in i saker när jag håller på med dom. Lite för bra. Imorgon ska jag schemalägga paus.