När det gör ont

maj 9, 2015 7 av momentsbymary

image

Ibland kommer dåliga dagar, ibland känns det tungt, ledsamt, jobbigt och mest bara grått. Oftast går det att bita ihop men det finns gånger när inte det går, då blir jag bara tyst, sluter mig, backar undan och gömmer mig i mig själv.

Det är inte alla som uppfattar det. Det är oftast svårt att märka, för det handlar bara om en tystnad från mig. Ett rop är lätt att uppmärksamma – en tystnad tar betydligt längre tid att märka. Det finns inte många sämre dagar än när orden inte finns där, när jag inte orkar öppna munnen för det inte känns som det jag vill säga går att säga. Jag svämmar över av känslor och tankar men de kan inte lämna min mun för de känns för stora och ohanterbara. Säger jag hur det är blir det verklighet, en verklighet jag just då inte orkar bära. Jag talar när jag är redo, med ord jag orkar bära. Ibland blir jag inte redo. Då sitter jag i min bubbla och undrar hur jag ska ta mig ur den, undrar hur jag ska klara att sluta tiga.

Nu är det absolut inte så att något hänt som får mig att må dåligt, det blir bara för mycket ibland. Många sömnlösa nätter, aktiva dagar, pollenallergi, en oro för framtiden och en sorg över att tiden går alldeles för fort kan vara nog för att sätta mig helt ur balans. Det kan räcka för att få mig att tiga, vända mig bort, gömma mig.

Jag hade ett par riktigt tuffa dagar den här veckan. Det kändes som jag föll, jag tystnade. Jag trodde inte att jag skulle orka, som att jag skulle vara tyst för alltid, men någon fanns där och drog orden ur mig och plötsligt var de inte lika skrämmande och obärbara. Jag hade aldrig låtit dom lämna mig om jag inte vetat att den jag gav dom till verkligen bryr sig. Jag är så tacksam för att Linda drog orden ur mig och även drog mig ur huset. Det var som att få hjälp att spränga den där disiga grå bubblan som omslutit mig och se hur ljuset strömmar in.