Motionscentralen öppnas men utan dess riktiga själ

juli 18, 2017 0 av momentsbymary

Idag öppnade motionscentralen på Skutberget, eller förresten, det är nog mer rimligt att skriva att delar av motionscentralen öppnade. Det finns tillgång till omklädningsrum, dusch och bastu vilket självklart är bra men gymmet och gympasalen är låsta, poolen ligger dold under ett trädäck och Skutbergets besökare kan inte längre köpa en kopp kaffe eller glass inne på centralen. Den central som stängdes för drygt ett halvår sedan nyöppnas med en ordentligt reducerad verksamhet och nedkortade öppettider.

Motionscentralen med det läge den har vid Vänerns vackra strand, med sin för tiden av byggnationen typiska arkitektur och dess insida som bär på minnen från åratal av friskvård har en alldeles speciell atmosfär. Trots att jag idag som besökare möttes av totalt tomma väggar och utan den personal som i många år arbetat på Skutberget infann sig ändå den där speciella känslan, Skutbergskänslan. Det är en känsla byggd på hundratals, kanske tusentals olika upplevelser vid oräkneliga besök genom åren. Det handlar om saker som minnen från doften av eldars rök och varm, lätt sotig korv, ljudet av slagträets möte med tennisbollen under skoltidens brännboll, klasskamrater som skrek ”varva-varva-varva”, känslan av att efter ett träningspass i regnet kliva in i det varma omklädningsrummet eller att mötas av doften av hett trä i bastun. Tillsammans har allt skapat en känsla av Skutberget och att veta att de minnen jag har liknar många andras har nog bidragit till att känslan växt sig större. Dessvärre fick Skutbergskänslan trängas med andra känslor idag. Hos mig återfanns både besvikelse, vemod och ett starkt ifrågasättande av hur man hanterat först stängningen av motionscentralen och sedan nyöppnandet.

Motionscentralen på Skutberget har spelat en viktig roll i många människors liv. Det har varit en plats som upplevts som avslappnad och prestigelös. Hit har det gått bra att komma och ”bara vara”, något väldigt viktigt i dagens samhälle där stress är en stor ohälsofaktor. Den sociala gemenskap som erbjudits genom träning, bastu och fikasnacket efteråt har varit viktig för många. För andra har det varit lika viktigt att komma ut till centralen och köra sitt pass i ensamhet och låta världen omkring vara för en liten stund. För mig har det varit ett självklart val att åka till Skutberget på grund av naturupplevelsen av att träna ute med en mycket uppskattad möjlighet att köra några övningar inne och sedan slappa i bastun. Riktigt kalla vinterdagar har jag utmanat mig själv att ta en dopp i den iskalla poolen och sedan uppleva den ljuvliga värmen som den ökande blodcirkulationen efteråt inneburit.

När jag sprang längs Skutbergets spår idag, med ovanligt lätta steg, funderade jag över just detta. Vad är motionscentralen utan möjligheten till de aktiviteter som fanns innan, utan möjligheten att spontanköpa en kopp kaffe och varva ner lite extra, utan den personal som haft så mycket hjärta i sitt arbete? Det är som ett skal, som att själen saknas. Det mest livsuppehållande finns där men allt annat är borta. För att likna det med en levande varelse är centralen visserligen inte död längre, den är satt i respirator.

Vad kommunen önskar med centralen är oklart för mig. Jag ser dess potential och jag har svårt att förstå hur det är möjligt att att låta bli att nyttja den. Här skulle det vara möjligt att på ett bra sätt jobba för att Karlstadsborna ska bli friskare och lyckligare. Allt finns, centralen behöver inget mer, den behöver bara öppnas upp. Motionscentralen står dessutom på en plats som gjord för att människor ska må bra. Den lättillgängliga naturen med det öppna vattnet och vackra vyerna är en resurs betydligt större än sitt värde i pengar.

Det finns en rädsla hos mig att Kommunen bestämmer sig för att stänga centralen igen eller låta den fortsätta vara öppen i respiratorläge med starkt reducerad verksamhet och snåla öppettider. Jag hoppas ändå att detta är ett första steg på vägen till en central fylld av liv, för att fylla den med liv tror jag inte skulle vara svårt om man bara ville och satsade. Öppna upp centralen, fyll den med liv, ge den sin själ tillbaka och låt den bli en plats där vi kan verka för människors hälsa och välmående på många olika sätt.