Med fjärilar i magen mot nya äventyr

mars 30, 2015 12 av momentsbymary

pagetig
Idag när jag satt och drömde i bilen ringde min mobil. Det var ett högst oväntat samtal från bolaget som producerar ”Hela Sverige bakar”. De ville att jag skulle komma på intervju. Jag som redan var så fylld av känslor och tankar efter den fantastiska helgen på Barnmässan trillade nästan ihop.

Det var en vän till mig som ansökte till programmet åt mig utan att berätta det för mig. Eftersom jag fick ett mail som bekräftade ansökan så jag fick reda på det. Några dagar efter att jag fått veta att min härliga och charmigt småtokiga vän sökt tänkte jag att det är nog lika bra att jag söker på riktigt, för ska ”jag” söka ska det göras ordentligt.

Jag hade nog aldrig trott att de skulle ringa upp, framförallt för att jag hade filmat en grymt dålig video här hemma som presentation, den är riktigt skrämmande dålig. När jag satt där i bilen under och efter samtalet var jag i chock. Fjärilar dansade i magen samtidigt som jag fick panik. Förmodligen hade min hjärna kommit upp om man bildgooglat kaos i den stunden.

Jag blev nervös av känslochocken och jag skenade iväg helt fel i tanken. För det jag tänkte var ”vad ska jag baka hag är ju inte bra på något, tänk om de tycker det är äckligt, jag vill inte, vad ska jag ha på mig jag är ful i allt, jag kommer aldrig duga, de kommer hata mig, jag kommer aldrig lyckas baka något bra, jag kommer misslyckas, jag kommer göra bort mig, jag kommer skämmas” tätt följt av ”hur ska jag fixa detta utan att berätta för någon, hur ska jag se till så ingen får reda på att jag åker iväg och misslyckas, jag får inte berätta för någon för det är så pinsamt för jag kommer inte gå vidare och alla kommer fråga”. Jag fylldes av dåliga, dåliga tankar – helt fel saker snurrade runt, runt i huvudet.

Efter en stund tog jag ett steg tillbaka, lugnade ner mig, ägnade mig åt att försöka lunga två sovvägrande busfrön och lade bort tankarna på samtalet. Visst fladdrade fjärilarna i magen men paniken försvann. Jag har inte hunnit fundera på vad jag ska baka och ha med till intervjun, lilla F sover inte än och när han somnat då tänker jag börja fundera på det. Vad jag däremot har hunnit komma till insikt med är att jag behöver inte göra detta i tysthet, jag behöver inte vara rädd för att misslyckas, jag behöver inte skämmas om jag inte går vidare. För såhär ligger det till. Jag älskar att baka, jag gör det med hjärtat, jag vill göra andra människor glada genom min bakning och det kommer inte påverkas av huruvida jag går vidare eller inte. Jag kan komma till intervjun med något som de kanske inte tycker duger, men jag kommer ändå kunna glädja andra människor genom min bakning.

En annan viktig sak för mig är att jag efter en stund insåg och kände i hjärtat något jag alltid haft svårt att leva efter: jag behöver inte hålla tyst om det här för jag har inget att skämmas över om jag inte tar mig vidare. Oavsett om jag inte går vidare för att jag bakar nog bra, ser rätt ut eller har rätt personlighet så är det inget fel på mig, jag passar bara inte för detta. Att inte gå vidare är inte att misslyckas som person, det är bara att inte lyckas få en plats i programmet.

Saken är den att jag faktiskt är rätt nöjd med mig själv som jag är nu. Jag trivs med att vara Maria, jag tycker om att vara vän, fru och mamma och jag mår bra med mig själv. Visst hade jag kunnat ha färre rynkor och vägt 15 kilo mindre men vad är det jämfört med att vara glad för det mesta och sällan, sällan tänka elaka tankar om andra människor. Jag är stolt över att vara mig själv, jag är helt okej som jag är. Jag kommer aldrig bli bäst i världen på något annat än att vara just jag, så det gäller att satsa hårt på det och vara någon jag kan stå för och hela tiden utvecklas och lära av det livet ger.

Jag tänker att på kommande intervju finns det egentligen inte något att vara nervös för. Jag kan bara vara mig själv, svara på frågorna ärligt och slappna av. Det finns ingen mening med att försöka tänka ut bästa svaren för att ha större chanser att komma med. Det är aldrig klokt att försöka spela en roll för att passa in, för då måste den rollen fortsätta spelas framöver. Jag vill inte låtsas vara någon annan än den jag är, för jag tycker om den Maria jag blivit.

Nu sitter jag här med fjärilar i magen, i väntan på att lillen ska somna och ser fram mot en resa till Stockholm med nya erfarenheter och ler åt den härliga känslan det faktiskt ger att tycka att man själv är riktigt bra, bara genom att vara den man är.