Livets bergochdalbana
Jag står där mitt på Norra Fältet i Karlstad och tårarna tränger bakom ögonlocken. Jag förstår att jag snart inte kan hålla tillbaka dom och jag känner mig lite dum när killen bredvid tittar på mig. Så skrattar han och påpekar att lilla S som sitter i selen på min mage har mössan över ögonen och jag ler tillbaka och rättar till mössan, tar ett djup andetag och håller tårarna borta en stund till.
Några meter framför mig står lilla F och håller sin pappa i handen. Han tittar sig förväntansfullt omkring och jag ser hur lilla F lutar sig mot sin pappa och berättar något samtidigt som han pekar mot karusellen de står i kö till. Jag vet inte vad karusellen heter men när jag var liten fanns det en liknade i Mariebergsskogen, kallad äppelmasken och jag älskade den.
När jag tittar på lilla F som självsäkert kliver upp i trappan och klättrar upp i en av den lilla bergochdalbanans vagnar hugger det till i hjärtat. Det är så tudelade känslor, ena sekunden njuter jag av att se vilken fin och stor kille vi har, nästa sekund hugger det av smärta för jag inser att tiden går så fort, så fort. Under en minut kan känslorna pendla fram och tillbaka mellan glädje och sorg så otroligt många gånger. När jag sedan ser min älskade killes strålande leende i bergochdalbanan fylls mina ögon av tårar som bara rinner. Han är så otroligt lycklig. Min stora fina grabb.
Jag tog upp min 10 månaders son i famnen och dansade hans första tryckare idag… och det kom över mig att en vacker dag kommer han bjuda upp en liten tjej han tycker om och dansa med henne… det bara sköljde över mig att den dagen snart är här! Det går så otroligt fort… ♡
Ja. Det gäller att hinna stanna upp och njuta lite.
Åh så fint! Så verkligt och känslosamt.. Grät en skvätt! Känner igen mig så.. Stanna tiden!!! Eller iaf låt den inte springa ifrån oss!
Kram!