Julkort och känslosvall

Idag fotograferade jag årets julkort. Tanken på fotograferingen har gett mig en klump i magen. Jag vet hur stressigt det kan vara att bara försöka rodda barnen utan att fota så det har känts lite skrämmande att iordningställa en plats, hålla koll på barnen och fotografera.

Nu gick det praktiska bättre än jag trott och snön som föll igår gjorde att jag hade de bästa av förutsättningar. Jag bestämde datum för fotograferingen redan för en och en halv vecka sedan och har försökt fixa rekvisita och kläder. Jag har gått med den där stressklumpen i magen ibland. Det känns som mycket förberedelser för fem minuter med kameran.

Jag hade aldrig förväntat mig bilder där barnen skulle titta i kameran, jag hade inte förväntat mig att de skulle hamna på samma kort ens en gång. Nu fick jag faktiskt bilder med båda på, ja till och med hela familjen. Under kvällen har jag ägnat någon timma att gå igenom bilderna och då kom plötsligt en massa känslor över mig. Jag inser att jag varit så blind.

För ungefär ett år sedan fotades barnen av duktiga Malin Stolt. Jag minns den dagen väldigt väl. Jag var så otroligt lycklig över den fotograferingen, över att få bilder på barnen som inte var tagna med mobilen, över att få bilder som gjorde mig varm i hela hjärtat. Jag stod där och tänkte att det måste vara en underbar gåva att kunna fotografera som Malin. Jag älskar hennes bilder, hon är fantastisk. Jag önskade att jag skulle kunna fotografera med systemkamera men de gånger jag testat tyckte jag bilderna blev bättre med mobilen.

Ett år senare stod jag med kameran i handen och fotograferade barnen med systemkamera. Jag gör något jag aldrig trodde då för ett år sedan, jag håller i den där systemkameran och jag älskar det. Jag är ingen Malin, men trots min prestationsångest och självkritiska läggning tycker jag att mina bilder duger långt för de finns där och bevarar stunder och minnen i min vardag. Här har jag gått och tänkt så många gånger att jag inte har lyckats komma någonstans vidare alls under min föräldraledighet. Alla mina önskningar om att lära mig nya saker, veta mer om vad jag ville jobba och annat med kändes så avlägsna och omöjliga att uppnå. Den här veckan har jag insett att jag fyllt de önskningarna och mer därtill. Jag vet vad jag vill arbeta med här och nu, jag vet framförallt hur jag vill ha det på jobbet, jag har lärt mig en hel del om det där med att hålla en kamera i handen och jag tänker lära mig massa massa mer.

Här kommer en liten bildbomb från fotograferingen, jag vet att bilderna blir suddiga och konstiga i wordpress men här kommer dom och de duger gott och väl åt oss även om det såklart vore roligt att få barnen förevigade av  en riktig fotograf då och då.

Tack finaste Malin för att du finns, du var den som fick mig inspireras, börja känna för fotografier och den som fick mig att tänka tanken att jag kanske skulle försöka lära mig ta hyfsade kort. Tack vare det dina bilder i mitt instagramflöde väckte hos mig hittade jag vägen till en ny passion och kan bevara de värdefulla stunder som livet ger.