I motgång och medgång… vem finns kvar

Det är snart sex månader sedan jag började arbeta. Det är ett halvår sedan jag fick det jobb jag sökt, inte för att jag behövde det utan för att jag verkligen ville testa det. Under de här sex månaderna har mycket hänt i mitt liv. Det har varit tunga perioder men det har framförallt varit utvecklande och jag har lärt mig mycket om mig själv när det kommer till mina drömmar och vad jag anser vara värdefullt i livet.

Under mitt liv har jag begått många misstag, jag har gjort val som inte alltid varit så smarta och jag har inte alltid mått på topp. När jag tänker tillbaka sådär ibland finns det ändå inte så mycket jag skulle velat göra annorlunda eller göra om. Det tillfällen då jag vet att jag sårat andra, men jag tror att det är ett gott tecken att det inte är så många även om jag faktiskt skäms över varje tillfälle jag kommit på. Framförallt är det de gånger jag inte varit som allra snällast mot andra som jag ångrar, men annars finns det inte så mycket. De sämre val jag gjort som drabbat mig har ändå format mig till den jag är idag, en människa jag tycker om, inte perfekt men helt klart bra nog. Det finns en sak jag däremot önskat, som jag kan tycka är väldigt synd och det är att jag inte trott mer på mig själv och satsat mer. När jag tänker på hur jag kvävt drömmar, inte tagit för mig och inte vågat ta plats då blir jag riktigt ledsen.

Jag har nog alltid varit medveten om att jag har begränsat mig själv, ändå har jag fortsatt. Det är som att den där Maria inte har någon rätt att ta mer utrymme. Jag har mörkat framgång ända sedan tonåren, jag skröt aldrig om mina prestationer, berättade aldrig för mina vänner i skolan om framgångar inom idrotten, jag såg till att ingen fick veta om nationella prov med alla rätt eller att jag fått höra något bra om mig själv från någon annan. Jag har tidigt som muren om det som gått bra, visst har jag delat med mig hemma men inte bland vänner.

Det har fortsatt så hela tiden. På något sätt har jag känt att jag inte borde dela med mig av framgång. Jag har upplevt att jag blir mer omtyckt om jag inte gör det. När stora saker hänt, viktiga saker som jag självklart borde ha delat med mig av, då har jag burit dom själv och har sakerna kommit fram har det nästan varit som att jag känt obehag i det. Det är synd att det är så för man säger ju att delad lycka är dubbel lycka. På slutet har det ändå förändrats. Jag har velat våga ta plats, jag har öppnat upp för drömmar och även om jag nästan ber om ursäkt för det så har jag ibland vågat satsa på mig själv. Jag har också ibland kunnat hävda mig, eller bara dela med mig av något jag tycker är roligt, något som inträffat i mitt liv. För mig är framgång att vara lycklig, men lyckan kan ju bero på så många saker. Jag är lycklig.

Det brukar väl sägas att det är i motgången man märker vilka ens riktiga vänner är, men jag vill nog hävda att det även syns i medgången. Jag har inte tänkt på det så mycket förut, men de senaste veckorna har det varit uppenbart. Min plats har varit att vara medel-Maria. Jag får gärna vara bra på saker men det ska helst inte synas. När jag slutar att dölja det, då är det inte okej. Vet ni vad, det gör mig förbannad. Jag springer inte omkring och skryter om framgångar, men när något hänt som jag blir glad och faktiskt delar med mig av då kan man ju tro att gensvaret ska bli att den som får höra det blir glad för min skull. Allt för ofta har jag märkt att så är det inte, vilket faktiskt förvånar mig. Bara sista veckorna har jag upplevt att när något i mitt liv som funkar bra nämns, då kommer någon annan med en snabb kommentar som förminskar det hela. Vad som däremot i mitt fall är väldigt vanligt att det tigs bort. Det blir nästan som att ”vi pratar inte om det så finns det inte, vi låtsas inte om att det går bra för dig just nu”. Jag vet att det här kan uppfattas fel, som att jag vill ha all uppmärksamhet hela tiden. Det är som att jag inte ens får ett ord, inte ett vad roligt, inte ett grattis, inte ett ljud alls.

Självklart är inte alla människor omkring mig sådana men jag har upptäckt allt för många. Det är tydligt att det inte finns utrymme att unna andra medgång, att glädjas åt andra. Jag har pratat om detta med flera vänner och vi har klassat det hela som en sjukdom som heter ”den svenska avundsjukan och missunnsamheten”. Många vänner till mig har sagt att de känner igen sig vilket gör mig ännu mer förvånad. Vad är det för fel på människor, varför kan vi inte unna andra framgång???? Måste vi vara bittra, sura och avundsjuka? För övrigt tycker jag inte att jag är värda att inte synas, jag är himla bra på att unna andra. Bara så ni vet! Uppenbarligen finns det allt för många människor som inte är nog nöjda med sina egna liv och därför inte kan unna andra lycka och framgång, inte ens sina egna vänner och bekanta. Vet ni vad jag tänker om det? Det är erat eget problem, var olyckliga då men jag kommer inte stå där och peppa i er motgången eller hurra i er framgång om inte jag får ta mitt utrymme ibland. Jag har sådan tur att jag har många människor omkring mig, jag behöver inte dom som inte visar att de verkligen kan både känna medkänsla och glädje. I lyxen att kunna välja och vraka satsar jag på dom som ger tillbaka det jag förtjänar och dom kan jag själv ge nästan hur mycket som helst.

Jag har älskat hur mitt liv förändrats de senaste månaderna, jag älskar att känna i magen att många härliga och spännande saker kommer komma framöver. Jag är en lycklig människa och jag, liksom de allra flesta, förtjänar min lycka. Jag är tacksam över att jag har kunnat börja berätta om mina framgångar, för att att få dela det med någon gör allt mycket större. Jag är faktiskt också tacksam över att jag får reda på vilka människor omkring mig som det är värt att satsa energi på, som jag vet kommer finnas där i motgång såväl som framgång. Det är inget fel att vara glad eller stolt över något, alla måste få vara det ibland

Kram på er och glöm inte att glädjas åt andra, fixar du det blir livet mycket mer värdefullt.