Husvisning och solstrålar

Solstrålarna har börjat leta sig in i mitt lv. Det svåra med att må riktigt dåligt är att våga låta de där solstrålarna leta sig in. Vetskapen om att det gör ont om de försvinner skrämmer. Man måste ha mod för att våga må bättre. Mod har jag, mod och vilja. Det krävs ännu mer mod för att våga drömma, men drömma ska jag.

Det finns saker som förändrats inom mig de senaste veckorna, veckor av slit som jag ibland känt varit förgäves. Nu inser jag att de där veckorna var tid att bygga en styrka och ett lugn samt att samla mod. Jag tog massa steg framåt men jag seg det inte. Nu står jag här och ser tillbaka en vecka och inser att resultatet för alla timmars kämpande visar sig först nu och då har det visat sig ordentligt. Solstrålarna letar sig in i mitt liv och jag vågar dra bort gardinerna och låta dem lysa in. Jag välkomnar dem.

Igår var jag iväg och kollade på hus. Det var en vacker plats och mycket av det jag drömmer om fanns där men långt ifrån allt. Jag ni läste rätt, jag drömmer. När jag fick samtal från banken förra veckan med besked om lånelöfte hände något inom mig. Jag insåg att jag kan börja drömma, för inom mig har alltid drömmen om hus på landet funnits. Även om livet inte blivit som jag tänkt så fanns det en sak som plötsligt var möjlig, just drömmen om landet.

Jag vet inte var mitt hus finns, var mitt hemma är men jag vet helt säkert att det finns, jag måste bara hitta det.