Första tiden efter förlossningen

september 16, 2014 4 av momentsbymary

image

När Filuren föddes efter en förlossning som varit mycket intensiv i ett gäng timmar var det första jag frågade – Lever han. När lillasyster Filur föddes efter den otroligt korta förlossningen utbrast jag – Bebisen lever! Sedan frågade jag om det verkligen var en flicka.

Oron över att något skulle gå fel under förlossningen med Filuren var väldigt stor. Jag uttryckte min oro för att allt skulle gå snett flera gånger. Under denna förlossningen hade jag aldrig tid att oroa mig, plötsligt ploppade hon ju bara ut. Sen kanske det verkar lite knäppt att jag frågade om könet vi fått på ultraljudet verkligen stämde, men det är så att jag inte riktigt vågat tro på det under graviditeten. Nu spelade det egentligen inte någon roll för mig vilket kön barnet skulle få, men med beskedet flicka i v 19 så skapar man sig ju en viss bild. Innan utraljudet hade min man och jag föreställt oss två små pojkar så när barnmorskan sa att det såg ut som en tjej sa maken – Oj, men det får väl gå bra det också.

Efter att moderkakan var ute (jag behövde inte krysta ut den, barnmorskan klämde ut den åt mig), några korsstygn var lagda och navelstängen var avklippt lämnads jag och maken ensamma i rummet med lillasyster. Jag tittade ner på det lilla livet på mitt bröst och överöstes av kärlek. Vi satt och pratade, lite i chock. Det hade gått så fort och det var just det vi sa gång på gång, hon var redan här fast jag hade räknat med att ligga i värkar ett antal timmar till. Istället för att vara omtumlad av utmattning var vi lite omtumlade av glädje och förvåning och vi satt verkligen och njöt och tog in stunden. Vi var lyckliga!

När Filuren föddes var alla rum på förlossningen upptagna, när illasyster föddes var det bara ett till rum upptaget. Vi fick den uppassning som vi inte fick förra gången, samtidigt behövdes inte uppassningen lika mycket denna gång. Visst gjorde foglossningen ont men i övrigt var inte kroppen särskilt påverkad förutom de läskiga eftervärkarna. Jag gick på toa, duschade och sen fick vi det där fantastiska fikat. Fyra stora smörgåsar, äppeljuice och varm dryck – i den stunden var det det godaste som finns. Den natten var precis allt perfekt!

Eftersom lillan föddes kl 02.52 fick vi lämna förlossningen kl 09.00, 6 timmar senare. Egentligen var jag sugen på att åka hem men med erfarenheten från tiden efter Filuren fötts bestämde jag mig för att lillan och jag skulle ta in på patienthotellet. Det som hände när Filuren föddes var egentligen inte en jättestor sak men det blev en slags trauma som drog igång en ångest som satt kvar väldigt länge och förstörde det mesta av de första månaderna.

Kort beskrivet var det så att jag inte hade nog med råmjölk, förmodligen bara några få droppar och det tog ovanligt lång tid innan min mjölk rann till. Filuren sov sitt första dygn men blev sedan hungrigare och hungrigare, argare och argare och skrek till slut hela tiden, dygnet runt. Jag ringde till sjukhuset men fick som svar att det var normalt. Maken och jag kände att det var inte normalt, vi mådde otroligt dåligt. Till slut fick vi hjälp av eftervården och då löste sig matsituationen efter lite pumpning, ersättning och kämpande. Filuren hade gått ner lite för mycket i vikt men vi slapp bli inlagda tack och lov. Tillsammans med prblemet med en hysterisk och hungrig Filur var jag utmattad efter en tuff graviditet, en förlossning som tagit de sista krafterna och kroppen mådde inte bra alls. Stygnen gjorde ont, jag blev förstoppad, jag svettades i mängder och hade feber, brösten svullnade upp massor och sprängde trots att de knappt innehöll någon mjölk, ryggen var öm efter EDA:n som inte ens gjort verkan, katetern lämnade smärta och lustgasen hade gett huvudvärk och konstig hals… kort sagt, det var tufft.

Jag ville ge amningen den bästa av förutsättningar denna gången och jag ville känna att jag skulle få koncentrera mig på den fullt ut och det trodde jag att jag skulle kunna på hotellet. Så medan maken åkte hem och sov några timmar satte jag mig på hotellrummet och bara njöt av att titta på vår lilla flicka. Jag var så tagen av hela situationen att jag varken kunde sova eller tänka. Jag satt där och bara tittade och log.

Jag stannade på hotellet två dygn drygt. Där var fokus på att lära lilla tjejen att det inte är läppen utan bröstet hon ska suga på, och sen var det där med att övertala brösten om att producera mjölk. Eftersom lillan hade svårt att fatta hur man suger och sen tröttnade fort (förmodligen för att det inte kom någon mjölk) hjälpte jag brösten lite på väg genom att utsätta dom för lite pumpning. Här har verkligen pumpen jag fått från Bonti varit en enorm tillgång. Eftersom det inte gick att få ut ens sen droppe mjölk var jag tvungen att skedmata lillan nån gång med ersättning för att hon inte skulle vara för hysterisk för länge. Men skam den som ger sig, sista morgonen fattade hon hur hon skulle suga och hon fick dessutom några droppar mjölk som belöning. Jag kände att brösten började svullna och mjölken kom flera dagar tidigare än med Filuren. Med en bra känsla i magen åkte jag hem. Lillan och jag hade haft ett par tuffa men också mysiga dygn på hotellet. Hon hade fått träffa sin pappa flera gånger men under nätterna hade vi bara haft varandra och det var då det varit lite extra uppenbart att det inte riktigt funkade med sugteknik och mjölkproduktion än. En och annan gäst blev nog lite störd av lillans skrik.

Nu har vi varit hemma i två och ett havt dygn och ingenting är som när vi kom hem med Filuren. Visst är det inte lätt hela tiden, det ska inte vara det, men det är ändå helt underbart. Mjölken har kommit och lillan har fattat tekniken. Maken har sovit med henne på nätterna och väckt mig vid amning, jag har fått sova ut vilket jag inte gjort på hela graviditeten. Jag njuter av att ha en liten bebis, jag ser på henne och fylls med kärlek och glädje. Jag ser på hennes bror och kastas nästan omkull av den otroliga lycka han ger mig. Jag älskade Filuren något enorm förut men det har på något sätt fått en annan dimension nu. Filuren är inte längre bara världens mest fantastiska kille i mina ögon, han är också storebror till min andra kärlek. Innan lilla kom frågade jag mig om det skulle finnas plats i mitt hjärta att älska någon annan så mycket som jag älskar Filuren, men nu inser jag att det fanns både plats för henne och för att älska Filuren ännu mer än tidigare.

Lillan är bara snart fem dygn och mycket kan hända men hittills har allt fungerat över förväntan. Istället för skräck, ångest och oro har jag fått uppleva glädje, kärlek och någon slags rofylldhet. Vi båda är så otroligt trygga i våra roller som föräldrar. Vi njuter av stunden istället för att oroa oss. Självklart blir situationen så mycket enklare då jag mår mycket bättre fysiskt denna gången. Visst är foglossningen hemsk och eftervärkarna (som nu slutat) var läskiga men jag lider inte av stygnen alls, jag slapp sviterna efter EDA, kateter, droppingångar och brösten svullnade aldrig upp sådär galet mycket, jag slapp feber och svetten forsar inte som förra gången. Kort sagt, jag drog vinstlotten inte bara är det gäller förlossningen utan även när det gäller tiden efter. Istället för baby blues så svävar jag bland rosa moln.