Ett täcke av sorg

Ett täcke av sorg

maj 27, 2021 0 av momentsbymary

I samma ögonblick som bildörren går igen efter mig väller tårarna fram. Jag försöker diskret torka bort dem och kör iväg från skolparkering och åker för att kunna parkera bilen på en lugn plats där jag kan vila, sova eller bara gråta ut. Jag har glömt kaffet idag, bryggaren signalerade att den var färdig imorse men jag kom inte ihåg att hälla upp och packa med muggen. Jag glömde vattnet med. Tre liter vatten behöver jag dricka under dagen för att må bra, det är inget jag hittat på utan en rekommendation från läkaren och det stämmer, kroppen blir konstig annars.

Just nu vill jag vara ensam och bara gråta. Helst skulle jag vilja känna känslan att inte behöva gråta men den är omöjlig att plocka fram. Förra veckan fick ett väldigt dystert slut men denna fick en ännu värre start. Det är svårt att uttrycka sig kring det utan att det blir för privat. Jag kan konstatera att jag har följt hjärtat och magkänslan i jättestor utsträckning vad gäller en sak i livet. Det är inget fel med att göra det, men i den här situation har hjärtat och magkänslan visat mig åt fel håll. Jag kämpade med skydda, bevara och bygga upp och trodde det var rätt. Jag borde förstått för länge sedan att jag hade fel, inget gensvar och tystnad betyder just vad som signaleras, ”jag bryr mig inte”. Det känns konstigt att jag valt att slita så mycket med hela grejen, det är ändå den som tiger som äger samtalet och styr det. Det kommer alltid vara den som tiger som har kontrollen, jag borde lärt mig det vid det här laget. Jag har inte direkt kommit fram till om jag ångrar den enorma energin jag lagt på att skydda något jag trodde var värdefullt, jag har inte haft den tiden. Vad jag vet är att jag gjorde allt jag kunde och så fort det fanns ny energi gjorde jag allt jag kunde igen. Jag ville visa att vänskap och ett särskilt band är värt att slåss för, jag ville visa att jag hade modet att slåss och modet att stå för att vänskapen var så viktig. Jag fick inte ett ord tillbaka, jag borde bara förstått och gett upp. Man kan inte vara vänner om bara ena parten vill det.

Jag vet inte riktigt vad jag känner. Känslor har många fler nyanser nu när jag inte är sjuk. Jag är såklart ledsen, jag är sårad, jag tror jag känner förlust och skam. Jag gav bort för mycket av mitt inre till någon som inte ville ha det. Jag känner mig lurad av mig själv och jag känner mig patetiskt bortgjord. Jag har så svårt att dela med mig av mig själv och när jag gjorde det var det för att jag intalade mig att någon ville veta. Jag har satt mig i det här helt själv. Den självklara känslan jag bär på är sorg. En enorm sorg. Dessvärre drunknar den lite i en ännu större sorg. Världens ondska tog min busiga solstråle från mig i måndags. Lilla kattflickan blev bestulen på livet. Den mest speciella katt jag känt, hon som stal mitt hjärta totalt är borta.

Jag tycker om katter för att de är självständiga. De är inte ägda av människor, de äger. Jag blev ägd av henne, jag blev utvald. Hon valde ut mig en sommar när jag i övrigt blev väldigt smärtsamt bortvald och efter det har hon varit min tröst. Hon tröstade mig, påminde mig om att någon faktiskt kan välja ut mig och hon gjorde det utan att jag var den som matade henne. Hon behövde inte mig men hon valde mig. Att jag är frisk, om än otroligt ledsen, är det henne jag till viss del kan tacka för. Hon påminde mig om mitt värde, hon busade upp mig ur sängen. Hon lockade mig att gå ut i skogen med henne, det var som att hon strålade när jag jagade henne mellan träden, upp på stenar och genom svåra passager. Hon var med mig när jag fixade ute, skulle klättra upp i träden och stod och spanade som om hon ägde hela världen. Jag älskade hur hon pressade sin lilla nätta kropp mot min på nätterna, hur hon alltid började spinna, inte i samma sekund som jag lyfte handen utan i samma sekund som jag tänkte lyfta den. Hon visste att jag skulle klappa henne, hon visste att jag inte kunde motstå det.

Det är svårt att förstå hur ett djur kan betyda så otroligt mycket, men det är så det ändå är. Hon hade adopterat mig långt långt innan hon flyttade in till mig. Vår lilla familj har gått sönder. Familjen, det jag känt är det jag har som är mest värdefullt. Varannan vecka en vuxen, två barn, tre katter. De andra veckorna en vuxen och tre katter. När någon så älskad som så tydligt var ”min” försvinner förändras dynamiken. Jag är så otroligt ledsen och vad som gör situationen ännu svårare är att de två andra katterna är i sorg. Jag får inte röra dem, inte komma nära. Barnen får klappa och krama och gosa men kommer jag nära backar de tillbaka. Huset som jag aldrig trivts i men verkligen kämpar för att kunna leva i känns så otroligt dystert och nästan obehagligt. Jag hade en dålig känsla första gången jag kom dit men var tvungen att tänka rationellt utifrån det akuta bostadsbehovet och flyttade därför in. Nu känns det värre än någonsin men eftersom det inte finns någon plats i den här världen där vi hör hemma finns inga alternativa platser att ta vägen. Jag hoppas bara att sorgen ska skingras lite och att jag ska få orken att kämpa och kämpa och kämpa… för dessvärre är livssituationen jag befinner mig i helt problemfri. Jag och livet har hjälpts åt att ställa till det för mig. Jag vet faktiskt inte om det är något så går att få ordning på. Med tanke på de senast förlusterna verkar livet ha bestämt sig för att jag inte ska ha medvind just nu heller. Jag vet, jag kämpar för mig, men just nu är det otroligt tungt, jag är så hjärtekrossad.