Den stora tomheten

Den stora tomheten

maj 31, 2021 0 av momentsbymary

Det har gått en timme sedan jag vinkade hejdå till barnen, en timme som varit oändligt lång och grå. Stunden när de åker ifrån mig är hemsk, livet går från färggrannt till värdelöst. Känslan där och då är att barnen är det enda som rättfärdigar min existens och därför finns det ingen mening med mig när de åker. Nu sitter jag i soffan i det hus som jag känner ett obehag av och får kämpa så mycket för att känna att det är okej att bo i. Det är städat, tvätten är tvättad och jag skulle kunna lägga mig under täcket och låta veckan passera utan att göra något alls. Det var så jag gjorde förut, innan jag hade kämpat mig ur sjukdomen.

Tyvärr känns kampen mot sjukdomen ibland lite bortkastad. Livet är tomt veckorna utan barnen och på slutet har det skett så många sorgliga, obehagliga och smärtsamma saker på slutet att jag skulle kunnat tro att det finns en ond kraft som motarbetar mig. För varje steg jag försökt ta framåt har jag belönats med en käftsmäll och utifrån det har jag bestämt att ligga väldigt lågt, bara smyga i dunklet och inte ha några direkta förhoppningar på livet. Jag har nått en gräns för vad jag klarar av av galenskap, svek, förluster och sorg och det kändes därmed som att det enda jag kunde göra för att inte riskera att dras ner i sjukdomen igen var att stänga av, skydda mig bakom en mur och inte låta någon eller något komma nära och hota min lilla familj. Jag är så ensam i hjärtat, det är så sorgligt att jag inte har någon nära att dela med mig av mitt liv till så att jag istället måste ta till en blogg för att skriva av mig om livet, men kanske är det så att jag inte levt på ett sätt som gjort att jag förtjänar att ha någon så nära vän. Kan det verkligen vara en slumpartad otur att alla försvinner? Tänk om det bara är så att jag är så hopplöst jobbig att jag inte går att älska. Tänk om jag är elak, egoistisk, konstig, motbjudande eller bara jäkligt tråkig utan att jag vet om det. Tänk om jag luktar illa, säger obekväma saker eller gör människor ledsna. Någonstans måste det ju brista hos mig, men även människor med alla ovan nämnda egenskaper brukar kunna ha åtminstone någon som står dem riktigt nära.

Det är nog ingen idé att fundera över om jag kunnat göra något annorlunda för att rädda vänskaper och nära relationer. Just nu får jag ha fokus på att klara av den stora tomheten, en vecka utan barnen, en vecka där jag förmodligen inte kommer prata med någon mer än katterna och en vecka där säkert väldigt många tankar kommer passera mitt huvud, vissa obehagligare än andra. Varannanveckaslivet är ett riktigt helvete just nu.