Den jag älskar

januari 2, 2015 4 av momentsbymary

När jag tänker på mitt livs viktigaste ögonblick så kanske man skulle tro att det var när jag fick veta att jag var gravid eller när vår son och dotter lades upp på mitt bröst första gången. Självklart är det otroligt fina och stora stunder, men det viktigaste är ändå en nyårsnatt flera år tidigare. Det var då allt började, så mycket av det jag har idag som jag värderar så högt, det fick sin start den natten.

Jag minns så väl den där natten när jag träffade min man för första gången. Jag var inte det minsta intresserad av att träffa någon. Jag var på en plats i livet där jag trivdes väldigt bra. Mitt liv har varit väldigt omvälvande i perioder, som så många andra har jag varit med om massa härliga saker men även fruktansvärda saker som är så tunga att bära så att man, när de sker, inte vet om man ska kunna klara av att leva vidare med minnet av.

De saker jag upplevt och de erfarenheter jag har med mig har självklart format den jag är och påverkat mig på många sätt. Det jag vet är att den natten jag träffade min man var jag färdig med det förflutna, det fanns såklart kvar, men det var minnen av händelser, isärplockade, analyserade, bearbetade och sedan accepterade och ur det som hänt tidigare i mitt liv, stora och små saker hade jag rest mig som den människa jag var väldigt stolt över att vara. Jag är jag, bara jag, det räcker och är fantastiskt.

Jag njöt väldigt mycket av att vara jag, med mitt liv jag levde och tyckte inte jag hade plats för någon annan just då, men det förändrades snabbt. Jag och min man träffades en nyårsnatt på en fest som jag råkade ramla in på efter tolvslaget. Min telefon försvann, han ringde på den åt mig för att höra var den var. På så sätt fick han mitt nummer. Några dagar senare hörde han av sig via SMS.

Det finns många omständigheter kring hur vi träffads som känns som fantastiska, uträknade, ödet osv. Jag väljer att tänka att det var meningen, det skulle bli vi två. Inget har någonsin känts så enkel som vår kärlek. Vi möttes en nyårsnatt, vi träffades igen några dagar senare. Jag åkte och hälsade på honom där han bodde, allt var magiskt, vi skrattade, vi log, snön gnistrade, gatlyktorna sken på oss. Vi låg hand i hand på nätterna och sov utan att veta var ens egen hand slutade och den andres tog vid. Vi upplevde en fantastisk kärlekssaga, fast på riktigt. Jag växte, jag blev större, ännu större och starkare än tidigare. Aldrig tvekade jag på hans kärlek, aldrig tvekade jag på min. Jag är säker på att han kände detsamma. Vår kärlek var så enkel och självklar och samtidigt otroligt stark. Han var stark i sig, jag var stark i mig.

Vår kärlek har prövats, på flera sätt. Det har funnits en svacka, när vi tappade bort oss själva och också varandra. Vi tog oss ur den, lärde oss uppskatta kärleken och inte ta den för given. Vi lärde av det som hänt och blev ännu starkare. Någonstans därefter bestämde vi oss för att gifta oss.

Vi har alltid haft en rak och ärlig kommunikation. För mig har det varit viktigt, jag har inte ork och lust att krångla, fundera över vad den andra egentligen menar, fundera över vad jag själv menar. På så vis har vår kärlek fortsatt vara enkel och självklar. Vi vet var vi har varandra, ändå måste jag erkänna att jag inte upphör att överraskas av min man, han är fantastisk.

Jag är gift med den snällaste människa jag känner, som vågar sätta sig emot mig och älskar att retas, som är otroligt ambitiös och smart och har så fantastiskt mycket humor. Jag är trygg med honom, han är trygg med mig. Vi är varandras jämlikar. Jag vet inte om jag någonsin har sett något vackrare än hans leende när jag berättat för honom att jag var gravid, samma underbara leende som jag ser när han tittar på vår son och dotter. Det är det leendet jag ser framför mig när jag behöver styrka:

Det var inte helt lätt att vara gravid, det var inte heller helt lätt att bli förälder. Inte en sekund har jag under de tunga stunderna behövt känna mig ensam. Han fanns där, han finns där. Man kan tänka sig att i hjärtat ryms en viss mängd kärlek, den ska delas så ju fler man tar in desto mindre del kärlek får var och en. Så fungerar det absolut inte, när vår son låg där på mitt bröst och jag såg på min man, då kände jag hur vår kärlek växt sig ännu starkare. När jag ser honom med våra barn så växer kärleken till de tre. Ju mer jag lär känna min son och dotter växer kärleken till dem, men även till deras far.

I de tunga stunderna efter att vi blivit föräldrar första gången, när vi tvekat, när vi varit rädda, då har vi funnit styrka i varandra. När jag varit trött, nej helt slutkörd, då har jag haft en axel att luta mig mot, en bröstkorg att trycka näsan mot och andas långsamt in tills jag blivit lugn. Just nu när det sällan finns några tunga stunder förstår jag hur stark vår kärlek måste vara, hur enkel och självklar den faktiskt är eftersom det jobbiga för oss samman istället för att bryta oss isär. Vi är ett fantastsikt team, vi kan ställa oss och laga mat, inte utbyta ett ord eller säga vem som ska göra vad, men ändå få ihop maträtten på ett självklart vis. På samma sätt har det varit med föräldraskapet – ett fantastiskt samspel där inga ord behövs för att dirigera, det går liksom av sig själv.

Vi har valt att bygga vår familj på ett sätt som passar oss, inte som andra förväntar sig. Vi har gjort det vi trott varit vår sons, dotters och vårt eget bästa. Jag och min man har tagit ungefär lika stor plats i barnens liv från början. Min sorg att jag inte haft mjölk nog att amma fullt ut har varit vår lycka samtidigt då det betytt att min man kunnat ge barnen mat och ta en större plats än annars. Vid nästan varje nattamning har min man gått upp och bytt blöja, när amningen ersattes av flaska har han tagit det. Jag älskar stunderna när jag ser hur min man löst någon av barnens koder, en kod som inte jag själv löst. Jag älskar stunderna när jag delar med mig av en kod jag löst och han ler sådär fantastsikt och säger ”fränt”.

Vad som är viktigt för var och en varierar nog väldigt mycket, både när det gäller kärlek och hur man bygger sin familj. Jag är väldigt tacksam över att jag har fått det jag värderar högst. Inte en dag går utan att jag tänker på hur otroligt bra jag har det. Det är fantastiskt fint att känna såhär och det är otroligt skönt att veta att min man vet att jag känner såhär.

Föräldraskapet är fantastiskt och härligt och när det flyter på känns det som jag är världens bästa mamma till våra barn. Sämre dagar, när jag känner att inget jag gör blir rätt, då brukar jag släppa på pressen, för det är inte hela världen att jag inte alltid är en perfekt förälder, våra barn har ju trots allt världens bästa pappa.