Den bästa natten…

Det som varit svårast under graviditeten har inte varit att jag mått dåligt utan att mitt mående påverkat min möjlighet att umgås med Filuren. Tyvärr har foglossningen begränsat mig i stor utsträckning och det har gjort ont, ont i hjärtat att inte kunna busa runt med min lilla grabb.

Eftersom foglossningen blivit lite sämre på grund av förlossningen har jag varit riktigt hämmad i rörelserna sedan lillan kom. Nu när alla andra besvär släppt märker jag av foglossningen extra och känner mig lite rastlös då jag skulle vilja bli bättre snart. Jag längtar så efter att busa, leka, jaga eller bara klara av att sätta mig på golvet och ställa mig igen.

Ibland, eller väldigt ofta under graviditeten har jag gråtit för att jag känner att jag missar så mycket tid med Filuren. Han sitter aldrig still, är alltid på språng, så det är omöjligt att vara med honom ordentligt utan att kroppen är med. Små stunder vid nattning, under tiden han får sin flaska, är de som Filuren är still. De stunderna har jag njutit av då de varit min chans att vara nära Filuren.

Inatt hände något magiskt, säkert vardagsmat för de flesta men något så otroligt stort för mig. Jag vaknade vid tre av att Filuren skrek. Jag gick upp, satt med honom i famnen och han lugnade sig och ville tillbaks till sängen.
Två timmar senare vaknade jag av samma skrik. Jag lyfte upp Filuren la honom i min famn och sedan kurade vi ihop i soffan under ett par filtar. Jag ser hur Filuren somnar men tänker att han vaknar nog strax igen för han gillar ju inte att sova bredvid någon. Men Filuren vaknar inte och efter ett tag blundar jag med och somnar. Jag vaknar nån gång, känner att jag ligger och kramar min skatt och blir varm i hela kroppen. Jag somnar igen och när jag vaknar är det morgon och Filuren väcker mig. Han berättar skrattande om saker i rummet, jag förstår inte hälften av hans ord men är lycklig, lycklig. Den här natten var den bästa i mitt liv.