Dagen före utmaningen

Ett år har gått sedan jag ledsen och bitter såg starten på AMI-challenge och tänkte att livet var bra orättvist som gett mig en kropp som inte klarade av ett par graviditeter utan att bryta ihop. Den där bitterheten byttes såklart mot målmedvetenhet efter en stund eftersom jag är av sorten som gnäller av mig och kör vidare. Jag skulle banne mig vara med nästa år, min kropp skulle bli hel.

Så har ett år gått, ett år av uppgång och nedgång, ett år av förändringar i livet och ett år där jag kunnat träna mer och mer men inte så mycket som jag velat. Jag kommer inte tänka ”jag borde gjort fler pass” när jag står på startlinjen imorgon. Vad jag kommer tänka är att jag är så otroligt lyckligt lottad som en tar mig till den där linjen.

Imorgon väntar 6 timmar multisport i fjällen och jag hoppas att min kropp klarar det.