Bekännelser
Imorgon är det sex veckor kvar till beräknads födseln och nu börjar jag ibland förstå att det snart kommer ske stora förändringar i livet. När jag blundar och tänker på en liten, varm och mjuk bebis mot min hud så ryser det i mig av glädje. Tyvärr hopas en del andra känslor med, inte alls lika trevliga – jag är rädd!
Sandra och jag, två skrattande preggon. Jag struntar i dubbelhakor och annat marsmallowsliknande i denna stund för jag njuter av sällskapet och glädjen i att ha fina människor omkring mig. Bild från helgens event mammamys. Foto Cecilia Pihl
Jag börjar bli rädd för att något ska gå fel med det lilla pyret, att det inte ska vara friskt och välmående. Det är nog rätt vanligt att man tänker lite så. Mest rädd är jag ändå för den första tiden efter förlossningen. Rädd för de känslor den plötsliga förändringen av livet, hormonerna och annat kan medföra. Jag är rädd för att känna mig otillräcklig med två små barn, rädd för att jag ska reagera på den nya situationen med ångest och rädd för att ställa mig frågan ”vad har vi ställt till med, vi som hade det så bra”. Jag är också rädd att förlora det liv jag har idag, med många fina underbara människor omkring mig. Tänk om jag isolerar mig och inte orkar hålla kontakten alls, tänk om jag förlorar allt och bara krymper ihop till en helt osynlig och ledsen varelse. Tänk om jag blir en mamma som inte ger sina barn och man det de förtjänar och sin familj och vänner vad hon önskar ge dem.
Jag minns hur jag för ett år sedan, tre-fyra månader efter Filuren föddes tänkte att jag borde skriva ett brev till mig själv för att påminna mig om att det blir bättre. Dyker alla de där jobbiga känslorna upp så kommer det ändå bli bättre och det ganska snabbt även om det inte känns så när man står mitt uppe i det. Man kommer vänja sig vid det nya livet och man blir lycklig. Känslorna kommer steg för steg gå över till det positiva och man kommer lära känna den nya människan och se hur den snart utveckas så mycket att man ser dess personlighet. Även om kvällarna kanske kommer utgöras av timmar och åter timmar av skrik kommer även det gå över, nån gång. Kanske om man har en himla tur kommer man finna strategier för att minska den där hjärtskärande gråten som mal sönder en totalt. Jag måste leta rätt på det där brevet, om jag nu skrev det, och ha det nära till hands för jag är rädd att jag kommer behöva all pepp jag kan få.
Jag är rädd som sjutton, men jag tänker be om hjälp på direkten om det blir för tufft. Jag hoppas att jag inte ”förlorar” det liv jag har nu, jag hoppas bara att det förändras och också berikas. Jag önskar inget annat än att känna ren lycka från första stund med lilla minifiluren men jag är väldigt tveksam till att det verkligen kommer bli så. Oavsett hur det kommer vara tänker jag göra precis allt för att det ska bli bra.