Att vara ingen särskild men ändå ha allt

mars 31, 2016 3 av momentsbymary

Med en varm vetekudde över magen har jag krupit ner i sängen och ligger här och myser. Hela eftermiddagen och kvällen har jag stått i köket och då har jag haft mycket tid över till att tänka och fundera. Jag har verkigen tänkt också, många tankar, viktiga tankar som alla kommer ur en känsla jag hade tidigare idag. Det var vid lunchtid, jag skulle hämta barnen på förskolan och jag klev ut genom dörren på vår lilla villa. När jag öppnade och gick ut tänkte jag tanken att jag är så vanlig, jag har inga stora fantastiska saker att glänsa med men jag är så lycklig ändå, för det jag har det uppskattar jag. Tanken fyllde hela mig och plötsligt blev jag så medveten om den där känslan av tillfredsställelse som finns med mig hela tiden.

Jag är inte världsbäst på någonting, jag har inga stora eller dyrbara saker att skryta om, jag har inte det finaste huset, den lyxigaste bilen, den mest framgångsrika karriären eller det mest fördelaktiga utseendet men jag har betydligt mer än jag någonsin kunnat drömma om och jag har något inga pengar kan köpa, förmågan att känna glädje inför det jag åstadkommit, istället för bitterhet över det som jag inte nått.

Jag gillar nog konceptet villa, Volvo och vovve helt enkelt. Vi har en liten villa, inget speciellt att visa upp, vi har ett par Volvo, en liten båt, katterna, jag har ett jobb jag tycker är fantastisk givande där jag anses vara ”proffset” på min uppgift och respekteras utifrån det. Jag har mitt lilla företag och jag har några härliga intressen. Självklart skulle alla de här sakerna kännas rätt medelmåttiga och trista om jag inte hade ett gäng andra saker i livet som gör mig otroligt rik. Jag delar mitt liv med en människa som är min bästa vän, den tryggaste, roligaste och mest omtänksamma person jag vet. Jag visste inte att det fanns sådana som honom innan jag träffade honom. Nu finns det åtminstone en och just den får jag dela livet med. Tillsammans har vi barnen (i hemlighet kallade ilskan och ondskan på grund av deras sinnesstämning allt för ofta på slutet). De två gör oss galna, gråhårig och lyckligare än ord kan beskriva. Vi har varandra, vi har kärleken och vi har turen att ha familjerna och massa vänner. Med den grunden är det lätt att uppskatta det som ges i livet, att njuta av det man har mer än att sukta efter det man saknar.

Det finns nog inte mycket speciellt med mig, som tur är har jag inte något behov av att hävda mig. Visst är det härligt när folk vågar tro på sig själva men vissa människor har på slutet tenderat att istället för att lära sig se sig själv positivt snarare kompenserat saker de ansett sig sakna med att vara lite väl självgoda på ett ytligt och oäkta sätt. Ibland ligger fokus på att sänka andra för att visa sig själv i bättre dager. Varför detta behov att hävda sig? Varför slåss, tävla och se varandra som rivaler istället för att bara vara lycklig som det är? Sedan finns det så många som verkligen skulle behöva tro på sig själva mer, som borde förstå det vi omkring ser, deras unika styrkor, förmågor, egenskaper och kunskaper. Var och en bör vi på en kombination av detta ingen annan besitter.

Jag behöver inte jämföra mig med någon. Det räcker för mig att vara jag, att jag vet och känner till min framgång, jag behöver inte mer, men visst är det kul att ha lärt sig att dela framgången med någon ibland, att inte bara kväva sin glädje för att vara rädd att låta skrytsam. Delad glädje med rätt personer är ju faktiskt till och med mer än dubbel glädje.

Just nu är livet lätt i många avseende, jag mår bra och kan njuta, sedan sliter vi enormt med saker omkring oss, ibland alldeles för mycket. Jag behöver inte jämföra vad jag har med andra, det som är värdefullt för mig kan ju faktiskt sakna värde helt för andra. Livet är varken en tävling eller jämförelse i framgång. Livet är en resa, där varje liten anhalt räknas, inte för andra utan för dig själv. Kan du inte se de omgivningar du passerar på vägen för att fokuset på att vara någon annan stans eller fokuset på målet är för stort, då behöver du tänka om. Visst måste man blicka framåt ibland, men stegen man tar just nu får inte bli i blindo och tittar du riktigt noga kanske det finns möjlighet att dansa fram även om stigen du vandrar är lite smal och slingrig.