Att vandra på Svalbard
När planet sjönk mot Spetsbergen, Svalbards största ö, gick det upp för mig hur stort Svalbard egentligen är. Utanför flygplansfönstret skymtade berg och dalar i vad som upplevdes vara all evighet. Ja, det Svalbard egentligen är är just berg och dalar och glaciärer, där ute finns ”ingenting”, det där ingeting är jag väldigt sugen på att upptäcka. Nu fick vi lite provsmak på det under vår resa genom dagsvandringar, men jag längtar efter mer.
Att vandra på Svalbard är inte något som alla kan göra bara på impuls. Visst är det lätt att ta sig dit, fram med passet och flyg iväg. Det går dagligen flyg till Longyearbyen. Det är snarare sedan som du framförallt har två saker att ta hänsyn till, isbjörnsfaran och solens upp- och nedgång, om den nu går upp och ner. Svalbard ligger mitt mellan nordligaste Norge och nordpolen. Man befinner sig högt över polcirkeln vilket innebär en lång sommar med midnattssol och en lång vinter då solen inte går upp alls. Stora delar av året är det bara ”dag” eller ”natt”. När vi var där i början av oktober såg dygnet nästan ut som hemma. Nu några veckor senare har solen gått ner för att återkomma nästa vår. Jag kan tänka mig att det skulle vara speciellt att vara där nu, men kanske inte så vandringsvänligt.
Det andra man behöver ta hänsyn till är Isbjörnarna. Ska du vistas utanför de centrala delarna av Longyearbyen så måste du vara beväpnad, eller ha med någon eller några som är det. Det räcker såklart inte bara med att ha med ett vapen och kunna hantera det, du behöver också känna till vilka regler som gäller om du ska skjuta en isbjörn i försvar och du behöver kunna säkerhetsåtgärder. Dessa finns att läsa på sysslomannens hemsida. Okunskap eller oförsoktighet har varit anledningen till flera fall där människor dödats i isbjörnsattacker på Svalbard. Om du vill vandra på Svalbard men inte tänker bära vapen själv finns turer att boka där guide följer med. Vi tog en sådan dagstur under vår vistelse. Till vår grupp på 19 personer hade vi tre guider och en hund. En guide först, en i mitten och en sist. Det kändes bra, för man vet ju inte vad som döljer sig bakom nästa krön. När vi var där hade en isbjörnshona inte allt för långt innan vistats i omgivningarna. Eftersom det fungerar såhär finns det gott om upplevelser att boka så att man kan få guide med sig på vandringar, hundspann, skoter, mountainbike mm men det är klokt att boka i tid för att vara säker på att ha en plats när du kommer dit.
Nytt för mig på Svalbard var att vandra längs glaciärer. Stenarna, för marken är i stort sett bara sten, hade rört sig av smältvattnet som runnit under och de låg lösa. Jag tyckte att det var lite obehagligt det där med att trampa på ett stenblock och det gav liksom vika och tippade eller sjönk ner bland andra stenar. Sånt ögat är vant att registrera som säkra vägar var inte det för under stenarna fanns massa luft. För mig som inte vandrat vid glaciärer tidigare kändes det bra att vandra med en arrangör som stod för guider, vi fick veta lite vad man skulle tänka på gällande säkerheten. Ska man ut på Svalbard själv är det nog klokt att ha koll på hur man gör för att handla säkert och också vara laddad med bra utrustning. Som exempel korsade vi glaciären Foxfonna. Researranagören hade tagit samma tur ett år tidigare men då hade de fått vandra i snö, vi vandrade längs ett bart landskap med tunn frost/isyta här och där. Stenarna var halkiga men det var inget mot hur glaciären var. Året innan hade passagen gått ganska fort. Då hade ytan på glaciären varit issnö-blandat, nu var det blankis. Tänk er att vandra över en skridskobana med samma lutning som en tuff pulkabacke. Då vill man ha bra fäste under foten.
Jag älskade att vandra på Svalbard, de gråbruna, dystra, kala bergen med snötäckta toppar är inte så färglösa när man kommer nära. Stenarna skiftar i massor av kulörer och när dom inte gör det kan jag säga att grått är vackert. Det var en ganska utmanande vandring eftersom det sällan är platt, stenarna inte alltid ligger packade utan ger vika under fötterna och den där spänningen att det faktiskt kan dyka upp en isbjörn när som helst är ju väldigt speciell. Det är så rofyllt att se landskapet växa fram, rätt vad det var såg vi renar eller ripa. Svalbardrenarna är inte vackra, när vi var där hade de ätit upp sig för vintern och hade ett ca 10 som tjockt lager fett runt kroppen. Det såg nästan ut som att en ren och ett vildsvin hade parat sig. Tyvärr svälter många av renarna ihjäl, det är svårt att finna mat på svalbard. Växtligheten är väldigt begränsad.
Under mina dagar på svalbard märkte jag att vädret skiftar fort. Stålande sol kan bli snöblandat regn på ett kort tag på samma vis ändrades en vindstilla dag till halv storm på en halvtimme. Befinner man sig i dalen är det svårt att se hur himlen ser ut längre bort. Vädrets snabba omställningar kan vara bra att ha i åtanke under sin vandring på Svalbard. Bra kläder och lager på lager är ett säkert kort.
Under våra dagar på svalbard fick vi en försmak på hur det kan vara att vandra där, jag fick också mersmak. Vill man upptäcka Svalbard den varmare tiden av året när snön inte ligger är det vandring som gäller, här finns bara vägar inne i de få orterna, sedan ligger landskapet öde för dina fötter.
Hit men inte längre… bortanför skyltarna går man inte utan vapen.
En av våra guider balanserar på en hal Foxfonna
En vacker följeslagare vars viktigaste uppgift var att nosa isbjörn.
Galciärkant och glaciärhalka, helt fel att hasa över med kameran hängande om halsen 🙂
Det kala och karga landskapet gör att ”vanliga saker” syns på ett annat sätt. En fläck av lav eller mossa blir så tydliga och vackra.
Kompisar på vägen, de småfeta renarna, de kommer vara betydligt smalare till våren om de lyckats överleva.
Vackra vyer i dalen då vi kommit fram till Camp Barentz och vår vandring var slut för denna gång.
Har man varken guide eller vapen kan man ändå ta sig runt och få vackra vyer i Longyearbyen. Såvida inga isbjörnar varit i närheten på slutet är det okej att gå upp lite längs bergssluttningarna runt byn.