Att släppa kontrollen och sluta ta så mycket ansvar

februari 18, 2015 1 av momentsbymary

 

Skärmupplösta_026
Fotograf: Malin Stolt
Dom här två busarna klarar sig minst lika bra med sin pappa

Imorse när jag vaknade tittade jag i min timhop-app i mobilen och såg at jag för ett år sedan var inne på sjukdag 14. Jag var riktigt sjuk den gången. Det började med att lilla F (då 10 månader) blev sjuk, han vägrade äta, dricka och låg bara i vårat knä hela tiden. Killen som alltid sprang runt och busade ändrade skepnad totalt och vi förstod att han var riktigt dålig. Vi fick faktiskt åka till akuten med honom. Under tiden lilla F var sjuk blev jag det med, men jag försökte tryck undan det. Jag ville vara där för honom och dessutom kände jag att jag var tvungen att ta ansvar. Lilla F är en underbar liten kille och lite speciell ibland då han vid denna ålder inte var riktigt lätt att handskas med. Jag vågade inte riktigt släppa kontrollen, jag vågade inte belasta andra genom att vara sjuk, så jag bet ihop.

Det blev såklart ett ordentligt bakslag, jag mådde jättedåligt redan av graviditetens alla besvär och det blev inte bättre av hög feber, värk i kroppen och alla förkylningssymptom som finns, på det en hemsk bihåleinflammation som gjorde att det kändes som att huvudet skulle sprängas så fort jag rörde mig det minsta. Det tog ett bra tag innan jag blev frisk och jag var tvungen att släppa det där ansvaret och kontrollen. Lilla F mådde såklart inte dåligt av att jag var sjuk, han fick ju vara med sin älskade pappa, men jag bar på ett stort dåligt samvete, dels för att inte finnas där för lilla F och dels för att jag la över allt ansvar och jobb på hans pappa.

Under dagen idag har jag känt hur kroppen börjat värka, huvudet bultar, jag har fryst och febern har kommit. Fler symptom dyker upp och jag kan bara konstatera att jag är på väg att bli dålig. Istället för att bita ihop, istället för att kämpa, försöka ta ansvar – ett ansvar jag inte behöver ta, så la jag mig i sängen och vilade och lämnade allt ansvar till pappan i familjen. Det gör mig inte det minsta orolig, det är inte jobbigt, det känns bara lite synd att vi inte kan umgås när han äntligen är ledig. Ett år har gått, vi har ett barn till nu och sedan hon kom har jag lärt mig att släppa det där ansvaret, lärt mig att jag inte behöver ha kontrollen. Precis som jag fixar tiden ensam med barnen bra gör min man det med. Tanken är att vi ska vara en familj för alltid och några timmar i sjuksängen nu är bättre än många senare.

Just nu mår jag jättedåligt, det är den där typiska influensakänslan. Jag har legat däckad i sängen i flera timmar men har lagt mig i soffan en stund. Tyvärr misstänker jag att lilla S är på väg att få samma sak som jag har hon är febrig och korvar och skriker i sömnen. Eftersom maken jobbar långskift fredag till söndag får nog lilla F vara hos mormor och morfar så kan vi tjejer ta hand om varandra. Den här situationen hade nog gett mig panik där jag befann mig för ett år sedan, men nu känns det helt okej. Det är ju tur att man förändras som förälder för sådär hade jag inte velat ha det för alltid. Tänk vad mycket jag har kvar att lära.