Älskade orientering
Jag älskar orientering, det är en fantastisk sport på många vis. Det allra bästa med motionsformen är att du inte behöver vara duktig för att hålla på, här är det verkligen allra viktigast att ha kul och utmana sig själv. Klubbarna har ofta orienteringsskola för alla åldrar, från riktigt små barn till vuxna och det är aldrig för sent att börja. På väg till en orientering för ett par veckor sedan träffade jag på en kvinna som var 68 år och skulle börja med orientering. Hon kunde inte springa, men tyckte inte det gjorde något och jag tycker att hon är ett väldigt bra exempel på att alla kan orientera om dom vill.
Här i Karlstad har vi sedan ett antal år tillbaka möjligheten att orientera hela våren, sommaren och hösten genom Friska Karlstad. Det har blivit väldigt uppskattat av många. Vill man testa att springa motionsorientering för alla finns det på många olika orter, kolla in motionsorientering.se. De lokala klubbarna brukar ha nybörjarträningar oavsett vilken ålder du är och något som är otroligt bra är att man i sporten har ett familjetänk. Det ska gå att hålla på alla tillsammans och är man på tävlingar finns speciella banor för de minsta och dessutom barnpassning.
Jag är ingen duktig löpare men jag älskar att vara ute och springa i skogen. Såhär skrev jag om orientering för några dagar sedan på min Facebook. En text som jag tycker säger mycket om motionsformen:
”Orientering, det är svårt att förklara det. Ni vet sporten man tvingades till i skolan, fick en karta och kompass och fattade allt ena sekunden och nästa inget. Så stod man där i skogen och tänkte ”var i hela världen är jag?” och kanske ville man bara gråta. 20 år senare testade jag på nytt, fick världens bästa privatkurs och föll handlöst, ja både i skogen under träningen men också för själva sporten. Alla som kan röra sig framåt till fots kan orientera, man behöver inte springa.
Jag älskar kombinationen av att använda kroppen och huvudet och detta ute i naturen. Jag får se platser jag aldrig skulle upplevt, jag får testa mitt psyke, hur mycket jag vågar tro på min förmåga att hitta, hur modig jag kan vara och självklart är det superbra träning.
Med kartan i handen lärde jag mig använda min hjärna igen efter att den blivit alldeles överkokt och hade slutat fungera. Med orienteringsskorna på sprang jag mig stark i huvudet och själen. Jag menar det verkligen, jag använde kartan och kompassen för att hitta min rätta stig. Det är ett gäng år sedan och sedan dess har jag varit vilse i skogen ett antal gånger men aldrig i mig själv.
Inget kan få mig så sprudlande lycklig som orientering. Jag är inte vidare bra på det, jag är ingen stark löpare. Man behöver inte vara bra, för det är dig själv du tävlar mot i första hand. Jag har minst lika kul som de duktiga.
Att efter fem år av påtvingat uppehåll är det fantastiskt att hitta tillbaka till denna sport igen. Eftersom man bara tävlar mot sig själv och väljer bana efter sin egen nivå spelar det ingen roll att varken kropp eller huvud är på topp. Något jag är enormt tacksam för. Man behöver inte träna upp sig för att utöva det. Det får komma längs vägen.
Idag hände det mest oväntade dessutom, jag hamnade högst upp i resultatlistan för min bana. Det lär inte hända igen så det känns lite speciellt men störst är att jag känner att i denna prestigelösa sport kommer det alltid finnas en plats för mig oavsett hur tränad eller otränad jag är. Jag älskar orientering, jag älskar skogarna vid Skutberget och det känns som att dom älskar mig.”
