25-dagarsutmaningen – är du med?

augusti 8, 2014 9 av momentsbymary

image
Under mitt liv har jag haft perioder där jag sett det ”goda och onda” på olika vis. Från att som liten trott att människor och deras handlingar är allt igenom goda och att ondskan bara fanns i sagor som tex styvmodern i askungen, gick jag till att senare se att det onda finns i verkligheten och blev rädd för ondskan som kunde lura var som helst. Rädslan gick över i tonåren då jag ansåg mig vara vuxen, odödlig och blundade för det onda, inget kunde hända varken mig eller någon i min närhet och det som var långt borta, det fanns liksom inte. När jag var runt 20 slog mig insikten om ondskan och hemskheter rätt hårt, jag förfärades över vad som egentligen hände i omvärlden, i livet omkring mig men också långt borta. Jag insåg plötsligt att det onda fanns här och nu vilket inte var helt lätt att acceptera.

Jag har valt ett yrke där människors lidande många gånger blir uppenbart, jag får ta del av det ”onda”. Kanske skulle man tänka att det gör att jag ser världen som väldigt ond, men istället befinner jag mig nu på en plats i livet där jag förundras över hur mycket godhet, välvilja, empati och kärlek det finns, både mellan människor som står varandra nära men även mellan för varandra okända personer, främlingar. Jag blir lycklig av att se detta och jag gläds åt det då jag får en stark tro på människans förmåga att göra livet till en riktigt vacker plats.

Jag vill tro att jag är en människa kan vara bra på att sprida glädje, men jag vill inte påstå att jag är särskilt bra på det nu. Jag mår otroligt dåligt fysiskt av graviditeten och tyvärr gör det mig disträ och påverkar psyket. Jag menar inte att jag är bitter och låter det gå ut över andra, men jag blir hämmad i att ge feedback och även i mitt agerande. Fina saker jag vill dela med mig av stannar ibland som en tanke. Berättade jag för mamma att maten var fantastisk – eller satt jag bara och funderade på hur jag skulle klara att resa mig från stolen utan att foglossningen gör för ont? Sa jag till min vän att jag uppskattar det hon gör för mig – eller var jag för koncentrerad på att inte kräkas och höll tillbaka spyorna? Ungefär sådär tror jag att det är just nu. Tanken finns men det är som att den försvinner i virrvarret av gravidfunderingar. MEN nu är det 25 dagar kvar till BF och under dessa 25 dagar tänker jag köra en utmaning. Jag ska lova mig själv att sprida minst ett extra leende varje dag. Och vet ni vad, ett enda leende kan förändra en hel dag för en person – du kan göra skillnad.

Jag tror att de flesta som läser detta, eller alla, sprider leenden, men jag tror inte att det skadar att tänka extra på det. Att sprida ett EXTRA leende, att tänka på sitt agerande tror jag kan göra att man får in tankebanorna i hjärnan och efter ett tag kommer det naturligt. Övning ger färdighet och det extra leendet du sprider, genom att påtala för den okända damen att hennes hund är vacker, att le riktigt stort mot busschauffören och säga ”god morgon” eller att skicka det där vykortet till någon du bryr dig väldigt mycket om kan ge dig själv ett extra leende, för du vet om att du gjorde någon glad. Att sprida leenden till andra betyder ökade chanser att själv le. Jag tänker verkligen gå in för detta, det är inget stort, det är inget livsavgörande men det är något trevligt som jag tror är bra för mig – och människor omkring mig. Jag antar 25-dagarsutmaningen, gör du det med?