Här och nu

september 29, 2014 3 av momentsbymary

Det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av, så många saker jag skulle vilja skriva ner för att spara minnet, så många tankar jag skulle vilja lufta men det är svårt att hinna med allt just nu. Familjetid med hela familjen, tid med var och ett av barnen, tid med maken, tid för nära och kära och tid helt ensam prioriteras först just nu. Jag känner mig otroligt stark och säker just i mina prioriteringar. Att ha en liten bebis och att veta att det är sista gången gör att jag inser att jag måste njuta av tiden här och nu. Att äntligen ha lite kraft fysiskt att kunna umgås med vår 1,5 åring gör att jag vill ”ta igen” allt jag missat tidigare. Att kunna le och vara glad utan att pressa tillbaka smärta och illamående gör såklart att jag bara vill göra det, hela tiden. Att kunna somna och sova (när båda barnen lyckas sova samtidigt) är helt fantastiskt och de möjligheter som finns till det tar jag.
image
Små små fötter blir snabbt stora

Det är en härlig tid just nu, hösten är som vackrast, träden skiftar i mängder av färger, jag har den lilla familjen som jag drömt om och vi har det jättebra. Visst är det tufft att Filuren går igenom en ”bli syskonfas” men förhoppningsvis kommer det gå över ganska snart. Det jag kan göra bäst är att hålla mig lugn och ge honom mängder av uppmärksamhet och kärlek. Att han vaknar massor av gånger på nätterna, matvägrar, gör alla trotsiga bus han kan och testar oss om och om igen är slitsamt men det är inget som känns övermäktigt jobbigt. Lillasyster är så lugn, hon vill vara nära, vill ha mat och det verkar hon oftast nöjd med. Det är sällan hon gråter om hon får sin mat och får vara nära. Visst kan det vända när som helst, men vänder det nu har vi i alla fall fått två och en halv veckas vila efter den tunga tuffa graviditeten.

Jag känner hur JAG börjar komma tillbaka, jag kom på mig själv med att dansande tvätta golvet tidigare idag. Jag har inte kunnat röra mig så fritt på många månader och jag njuter verkligen av det. Jag kan också känna en enorm ro i att det kanske inte går så fort med läkningen. Kanske kommer det ta ett halvår innan jag kan börja jogga lite försiktigt, kanske kommer jag inte kunna ta långpromenader än på några månader, men vad gör egentligen det. Det handlar om några få månader, jag har resten av livet på mig. Jag ska inte vara gravid igen, jag behöver inte uppleva smärtan och den trasiga kroppen. Två riktigt tuffa graviditeter har resulterat i de två mest underbara barn jag kan tänka mig, klart som sjutton att det varit värt det. Det blir ingen mer gång, två är en gåva som är betydligt mer än jag vågat hoppas på.

Jag har mycket jag vill göra just nu så att skriva kommer långt bak i prioriteringarna, men jag har ju alla de där tankarna och känslorna jag vill spara och dela med mig av. Jag kommer försöka skriva ner lite av dom framöver. Det kommer, när tiden ges. Ibland finns det ju massor av tid, ibland ingen alls. Det går ju inte att planera i förväg med två småttingar.