Vårvindar och känslostormar

april 20, 2015 4 av momentsbymary

page150413
Det är vår, inte längre bara sådan där tidig vår som fortfarande påminner om vintern. Nu är det vår på riktigt. Slänterna på väg till förskolan lyser vita och blå av blommor och träden knoppas. Jag älskar de dagar när vi kan vara ute utan att behöva dra på så många lager kläder, jag älskar de ljusa kvällarna och jag njuter av den där förväntan som ligger i vårvindarna. Jag blickar framåt mot en vår, sommar och höst med många roliga saker inplanerade.

Tyvärr bryts de ljumma vindarna av känslostormar i massor här hemma. En tung period i lilla F:s liv blir tuffare och tuffare. Jag tror att han kämpar med massor av saker. Fort, fort utvecklas språket, han lär sig massor med ord och meningar men även grammatiska saker. Det är tex inte längre bara Filip han pratar om utan ”JAG”. Plötsligt kan vår son färgerna, räkna, lite bokstäver, lite engelska och han snappar upp nya ord och uttryck varje dag.

Samtidigt som den verbala utvecklingen sker en stor motorisk utveckling, jag ser hur han hoppar, skuttar, dansar och rör sig på ett nytt sätt. Även finmotoriska färdigheter tar steget framåt.

Mentalt verkar stora saker ske just nu. Jag upplever det som att vår lilla vän börjar se samband på ett nytt sätt men även förstår att han inte ännu lärt sig att se samband och det skrämmer honom. Det som dock verkar vara det allra värsta just nu är att han har förstått att saker kan vara farliga men inte vad. Han verkar inte vilja förstå att roliga saker kan vara farliga, däremot är han rädd för massa saker som är totalt ofarliga.

Störst just nu är rädslan att bli lämnad. Inget är så illa som när pappa inte finns nära. Att pappa åker till jobbet kan leda till timmar av ledset humör trots att lilla F vet exakt hur det är på pappas jobb. Förtvivlan hos honom blir fysisk och knappt hanterbar ibland. Han får ordentliga utbrott som går från att vara ledsen till hysteriskt arg. Jag önskar så att jag kunde trösta och hjälpa honom förstå, jag gör allt jag kan för att lugna men ibland håller det på allt för länge. Jag gråter inombords när jag ser den svettiga, vilda lilla killen gallskrika förtvivlat efter sin pappa. Jag känner mig så otroligt hjälplös och otillräcklig, framförallt om lillasyster samtidigt gråter på grund av situationen eller för att hon inte får det hon önskar eller behöver.

Nattningarna här har blivit värre och värre. När vi är klara för kvällen finns inget annat att göra än att varva ner några minuter och sedan själv lägga sig. Det finns inte längre någon ork till annat. De otroliga känslostormar vi möter under dagen tar all ork. Vi är utmattade och dränerade på energi. Men även om varje dag just nu är en stor utmaning är de värdefulla. Alla dagar har något bra, även om de ofta är otroligt jobbiga. Barnen skrattar så det pirrar i hela kroppen, vi vuxna skrattar så det ekar, vi busar och dansar och kramas och lekar och spränger in tonvis av glädje och kärlek mitt i ett liv fyllt av trots, rädsla och vilja. Hur tufft det än är de här dagarna har vi varandra och tillsammans besitter vi en obeskrivlig styrka. Vissa dagar förstår jag inte hur jag orkar, men det är helt klart för att jag inte är ensam, jag är en del av detta magiska vi.