Vacker gravid? Knappast!

OBS! Läs detta med en aning ironi. Det är inte ett ”tycka synd om mig-inlägg”, bara lite ironi över hur livet kan vara.

Jag har alltid tyckt att gravida kvinnor är vackra, oavsett hur de ser ut. När jag längtade efter att bli gravid första gången drömde jag om mig själv som strålande med rosig hy, snyggt putande mage, ett hemlighetsfullt leende, hår med lyster och fortfarande väldigt aktiv. Man kan säga att det blev platt fall.

Följande gjorde jag i v 5+2 i graviditeten med Filuren: vaknade kl 05.00, packade bilen, körde till Selma spa, sa hej till ett gäng grabbar som jag skulle umgås med hela dagen, satte på mig våldtäkt, simmade en kilometer i Fryken, bytte om, sprang en mil vid Selma spa, bytte om, cyklade drygt sex mil, bytte om, skidade tre mil i skidtunneln, bytte om och cyklade dryga fyra mil tillbaka till Selma spa. En rätt aktiv dag, den sista för mig på länge för efter det slog graviditetssymptomen till ordentligt. Nu var det här nästan två år sedan. Idag var jag glad att jag klarade av att cykla några kilometer. Såhär i efterhand är jag också väldigt imponerad av att jag kom ihåg alla ombyten och saker jag behövde ha med mig. I dagsläget är jag glad om jag kommer ihåg att ta med mig själv när jag ska nånstans.

Jag är verkligen inte vacker gravid. Jag är ingen skönhet annars heller, men jag känner mig aldrig så ful som jag gör gravid. Illamåendet som maler på hela tiden, tröttheten och de sömnlösa nätterna är nog inte ultimat om man drömmer om rosig hy. Jag kör snarare på den grågröna skalan med blåsvarta påsar under ögonen. Man kan förmodligen läsa av hur långt jag har till nästa spya genom att bestämma nyansen på grönt i ansiktet. Svullnaden i ansikte, fötter, ben och händer är inte direkt fin och det här med stödstrumpor ska vi inte ens tala om, finns det ett hemskare plagg? Värst av allt är nog ändå foglossningen.

Foglossning, bäckenbottensuppluckring eller bara himla ont, kalla det vad du vill. Som den tant jag är säger jag – Vilket otyg det är! Jag kör på och försöker smila mot världen medan det moler, domnar, det skär och hugger som knivar både bak och fram. De där opraktiska kryckorna som alltid trillar var jag än ställer dom, som gör det omöjligt att få med mig något mer än just dem i handen och den otroligt långsamma takten som jag måste göra allt i stör mig. Jag vet att jag rör mig så löjligt fult, som om jag inte hunnit till toan i tid och dessutom stelopererat flera av kroppens leder. Jag som är van vid att köra på ”jag kan själv” blir väldigt beroende av andra vilket är både läskigt och nyttigt, men ibland rätt sorgligt och utlämnande.

Det värsta är ändå det som sker bakom stängda dörrar, i hemmet på kvällar och nätter. För när kroppen börjar ta slut är det ingen som ser mig utom min man och Filuren, då håller jag mig till tryggheten. Då, när stegen inte är längre än några ynka centimeter, långsamma, hasande, när jag stönar av smärta, när det gör så ont att det flimrar framför ögonen, då känns all värdighet som bortblåst. Ändå blir det värre, det värsta är att lägga sig ner och vila, för sen måste man upp. Att ligga där, iklädd nån stor ful t-shirt eller annat bekvämt men osmakligt som magen lyckas få plats i och veta att man måste på toa är totalt värdelöst. Att inte kunna ta sig ur sängen själv eller att kanske inte ens kunna vända sig är så slitsamt för psyket. Kanske försöker jag att ta mig upp själv utan att lyckas, som en skalbagge som hamnat på rygg, långt ifrån att ens vara nära att klara sig själv. Skillnaden mellan mig och skalbaggen är nog att den sprattlar på rätt aktivt medan jag hoplöst, i slow motion, försöker lyfta olika kroppsdelar. Kanske ber jag om hjälp och kanske tar jag mig faktiskt upp med hjälp, frustande, stötande, med fullt fokus på att inte skrika rakt ut så sonen vaknar. Med hasande rörelser släpar jag mig mot toan, långsamt med kroppen liksom hopvikt och ena benet långt snett framför det andra ledd av min man som borde bli ruggigt stark när han måste hantera denna dunderklump. Jag känner mig naken och avklädd (vilket jag förmodligen också är) som en extra vedervärdig kopia av ringaren i Notre Dame och jag ställer mig frågan om jag kommer kunna resa mig från toan igen men kanske framförallt, hur i hela världen kunde jag tro att jag skulle bli vacker som gravid.

Vacker gravid? Knappast, men det är bara att köra på!
Jag gillar kamerablixtcensur på ansiktet i dessa dagar kan jag lova.