Tvååringen

juni 4, 2015 1 av momentsbymary

1505287
Jag är mamma till en tvååring. Jag är mamma till en liten snäll pojke som kärleksfullt klappar sin syster på kinden, smeker kattens päls, går som en väluppfostrad liten pojke och håller min hand eller har ett stadigt tag om vagnen så som jag bett honom. Jag är mamma till en tvååring. Jag är mamma till en liten grabb som skriker ut sin ilska och frustration, som kastar sig på golvet/vägen/marken och rullar runt, sparkar, gråter, som springer iväg, slår sin syster, tar tag i katterna, slänger saker och slår omkring sig. Jag är mamma till en tvååring, en stor liten kille där allt som han ser omkring sig och börjar förstå finns där ska hanteras.

Att vara mamma till en tvååring är inte alla gånger lätt, att vara en tvååring själv är förmodligen inte heller särskilt enket. Jag minns i slutet av sommaren, när lilla F började förskolan och någon sa att han visade tydliga tecken på tvåårstrots, det trotset hänger kvar kan jag lova. Men trots, är det egentligen rätt ord för vad som händer inuti honom? Jag ser hur han tampas med delade känslor, hur han kämpar för att förstå, hur han gör sitt bästa för att begripa vad som händer omkring honom. Visst testar han oss, och många gånger känns det som allt är en kamp mellan oss två, men den största kampen försiggår ju inom honom. Jag ser ju till och med hur han själv ibland inte vill testa, men inte riktigt klarar av att sluta.

Det finns en kamp inom mig med. Det som sker kan hanteras på så olika sätt, ska jag bemöta det lilla F gjorde just nu med en pedagogisk förklaring, med en tillrättavisning på skarpen, med lugna vänliga ord, med att bli riktigt arg och lyfta honom ur situationen? Självklart finns inte något enkelt facit, det gäller att gissa där och då vad som blir rätt. Tyvärr tror jag inte att jag alla gånger gör de bästa valen, jag är långt ifrån perfekt.

I stress och press och ofta i rädsla vid tillfällen då tvååringen faktiskt riskerar att utsätta sig själv och andra för fara så kommer den där höjda rösten fram. Förut skrattade bara lilla F åt det. Han brydde sig inte. Numera försöker han ibland med den darrande läppen, men ofta fortsätter han ändå. Dock har jag insett att det går att säga ifrån på skarpen, utan att kränka honom, utan att skrämma honom. Han förstår att jag säger till för att det är något han inte får. Annars är den där balansgången svår, när är jag för hård och riskerar att få honom att känna att han som person är fel istället för att han ska känna att det är agerandet som inte är okej.

Det är tydligt att lilla F behöver ramar. Han mår bra av det, det gör honom lugnare att veta vad som gäller, men vägen till att han ska förstå är ibland lång. Jag tar helt klart inte rätt vägar med honom alla gånger. Jag tycker nog att pappan gör det bättre än mig men han blir inte heller utsatt för testandet i samma grad. Dåliga dagar då jag är för trött och sliten, då tålamodet är i botten och jag kommer på mig själv att höja rösten onödigt snabbt eller mycket då är det lätt att tappa tron på sig själv. Bra dagar då lilla F kommer och skrattande berättar att ”man får i spotta gröt, det är ajja ajja” förstår jag att det nog inte var så farligt att få det där utbrottet om grötspottningen.

Det är klart att det inte är roligt att vara mamman som bär sin sparkande, skrikande och gråtande grabb ut ur affären för att han försökt riva ner allt som finns från hyllorna, eller vara mamman som ed alla sina musklers styrka måste trycka ner och spänna fas sin helt vilda son i vagnen eller bilstolen. Jag bryr mig inte att folk skulle tänka något om honom. Han är två år, han ett barn och han är fantastisk. Det jag ibland kan känna är jobbigt är att jag får blickar som att ”borde hon inte kunna sköta det där på ett sätt som var lite smidigare”. Tro mig, ibland finns det inga smidiga sätt. Ibland måste en situation lösas genom att man bryter den helt och ibland är det att bara lyfta upp de kokande lilla plutten, bära iväg, sätta ner och lugna ner någon annan stans. Alla situationer går inte att lösa på plats, vissa gånger behöver brytas. På samma sätt kan jag ibland fundera på om jag är för lugn, för pedagogisk, för lättsam – jag kanske inte visar tydligt nog att det han gör inte är okej. Balansgången är banne mig inte lätt, detta testandet lär mig mycket men jag kommer nog aldrig veta helt klart vad som är det bästa sättet i alla situationer.

I allt det testandet och undersökandet som pågår finns också en helt annan sida som gör sig synlig. En kärlek, tillgivenhet och en önskan att vara nära. En kram, en hand i min, behovet av någon som ligger nära på natten har plötsligt kommit in i vårat liv och jag njuter för fullt av det. Jag har inte varit bortskämd med en sortens kärleksyttringar. Lilla F har inte haft tid med sådant eftersom han har haft fullt upp med att röra på sig. Nu plötsligt kommer den där kramen som en ljuvlig oväntad present helt utan anledning då och då.  Han kan också med ord säga hur mycket han tycker om oss, det gör att hjärtat slår några extra slag.

Jag är mamma till en tvååring, till en liten grabb som alltid haft stor vilja och mycket nyfikenhet. Jag är mamman till en stor och klok kille och samtidigt en liten och osäker grabb, oavsett var hans vilja tar honom tänker jag hålla hans hand när han ber mig om det, men även ibland när han egentligen inte vill.