Träningsglädje

Hej vänner! Nu har det hänt, det overkliga, härliga, spännande, fridfulla, svettiga och ljuvliga… jag och min man har varit ute och cyklat mountainbike ihop. Jag slutade cykla i skogen samma dag som jag fick reda på att jag var gravid med lilla F. Eftersom jag är drottning av vurpor kändes det onödigt att utsätta sig för faror när jag var gravid. Lite senare kom foglossningen och tyvärr fanns den kvar, ja den finns ju kvar men på slutet har det blivit mycket bättre. Jag har cyklat några stöpass då och då men inte kommit igång men nu har vi ju bestämt oss att köra AIM-challange nästa åt och då cyklas det nästan bara så nu har vi en bra spoore att komma igång.

Idag var vårt första pass ihop, det kommer ju inte vara nåt vi kommer lyckas få till ofta men när det dyker upp är det ju toppen. Man skulle också kunna säga att det var vårt första planeringsmöte och visst pratades det cykling, loppet, upplägg och planerades träning. Det är så kul att göra något ihop som inte rör barnen bara.

Cyklingen då? De var väldigt jobbigt, jag är ju otränad men hjälp vad fint det gick ändå. Man skulle kunna säga att fyra komponenter behövs extra mycket vi mounitainbiukecykling i terräng, kondis, styrka, teknik och självförtroende. De två första är de lite dåligt med men väldigt oväntat var de två sista bra och jag tog mig längs stigar utan att trilla eller sätta ner fötterna, stigar som jag sällan fixade utan stopp innan barnen när jag ändå var hyfsat vältränad. Efteråt var jag kaxig, i ett lyckorus över hur kul vi haft, endorfinkickar efter att kört ut över stup och glädjen över att fixat mer än väntat. Den kaxigheten gick att avläsa i min träningsdagbok.

Ikväll har jag också tränat med en vän, vi sprang femman och babblade. Hon var inte minsta trött men själv tyckte jag att jag flåsade oväntat. Två pass på samma dag kan vara tufft när man är otränad, nu hoppas jag kunna somna gott.