Topptur i Trysil

oktober 9, 2017 0 av momentsbymary


Att åka till Sälen ensam var en dröm. Jag ville kunna göra sådant jag tänker att ”jag hade velat … om inte…”. Det där ”om inte” brukar inbegripa något med barnen. Det är ju helt klart så att livet förändras med föräldraskapet och de första åren är det tiden med dom man får fokusera på. En av alla saker jag tänkt är att jag skulle vilja ge mig ut på topptur i Trysil. Vi var där för fyra år sedan, med ett litet pyre i bärsele och tog oss upp på en topp. Nu ville jag få se mer.

Jag tog bilen från Sälen till Trysil tidigt på morgonen. Det är så vackert då, solen som går upp genom fjällskogarna, sjöar som den speglas i och färger som tycks explodera av ljuset. Det tar en dryg timme från Lindvallen till Trysil. För mig tog det betydligt längre tid och det visste jag att det skulle göra. Jag ville kunna stanna och njuta av vyerna.

Jag hade planerat min tur i förväg, läst om de olika toppturerna i Trysilområdet och valt en rutt jag tänkte skulle vara lagom. Det kändes lite kusligt när jag parkerade bilen på en helt tom parkering. Var fanns alla hurtiga norrmän.

Jag påbörjade min vandring och hade de imponerande topparna framför mig. Skulle jag ta mig upp där? Det kändes brant och utmanande, precis som jag ville ha det. Det var speciellt, vyerna är överväldigande. När man vandrar i Trysil finns det alltid utsikt åt något håll, oftast flera.

Trots att Trysil ligger nära Sälen är miljön annorlunda, det kan ha att göra med att här är topparna faktiskt ett par hundra meter högre. Det är betydligt mycket mer stenblock att vandra på och det gäller att hålla koll så att man inte råkar tappa bort leden på de steniga partierna. Här klättras det en hel del, det är mer utmanande. Jag minns första gången vi gick där med pyret i bärsele och tänkte att det kanske var olagligt att dra upp en sån lite plutt på toppen. Väl uppe mötte vi barnfamiljer med riktigt små barn som gick själva och vi insåg att det i Norge uppenbarligen är helt normalt att småttingar går till topps.

Min vandring i ensamhet var ljuvlig och utmanande. Jag fick upptäcka platser jag inte sett förut, jag fick klättra och hasa och på topparna var det så blåsigt att det var en hukande krypstil som gällde för att inte blåsa bort. Det var en underbar vandring och jag mötte inte en enda människa under de tre första timmarna. På vägen ner kom de däremot. Klungorna av norrmän i färgglada friluftskläder. Det var barm med mammor och pappor, farföräldrar och morföräldrar, vänner, kusiner ja alla möjliga. Oftast var grupperna 10-20 personer stora i varierande åldrar. Att gå på tur är helt klart ett sätt att umgås. Det var härligt att se men jag önskar att det fanns mer av det här på andra sidan gränsen.

Min topptur i Trysil var verkligen lyckad. Nu har jag rekat lite för hur jag skulle kunna göra med barnen så kanske kanske är det dags för familjen att åka dit för att njuta av vyerna.