Tankar om syskon

februari 11, 2015 2 av momentsbymary

syskonnamn
Självklart går det inte att lämna dom ensamma då busiga storebror ännu inte vet hur hårt som är lagom att krama lillasyster.

Idag var vi på femmånaderskontroll och allt såg bra ut. Lillan följer sina kurvor och växer så det knakar känns det som. Vi pratade en del om hur uppspelt lilla S blir av storerbor och hur glad han blir av henne. De har redan ett starkt band. Då kom det igen, det där jag fått höra hela graviditeten och även de snart fem månader som gått ”det är ju intensivt för er nu, men ni får igen det sen för de kommer ha en sådan glädje av varandra”.

Nu menar jag inte att det inte stämmer, det gör det säkert för många men hittills inte för oss. Livet är bara så olika för alla, graviditeter är olika, barn är olika, vi föräldrar är olika. Visst är det intensivt här, men det var det redan innan lillan kom jag upplever det som lättare nu. Jag är aldrig utvilad, men det var jag inte innan hon föddes heller. Sedan storebror kom till världen har det varit intensivt, hela tiden, ofta dygnet runt. När han var i lilla S ålder gick jag på reservtanken hela, hela tiden. Oftast var jag så trött att jag inte vågade tänka på morgondagen för jag förstod inte hur jag skulle klara den. Jag längtade efter den dagen jag skulle få gå till ett jobb och bara få en paus några timmar (en tanke som känns väldigt avlägsen idag). Sådär vill jag nog påstå att jag kände mig fram till F blev 8,5 månader och lärde sig gå riktigt bra, sen blev det aningen lättare på grund av att han var enklare att komma underfund med men då blev jag gravid och det tog alla krafter som blev över.

När lillan föddes släppte allt illamående jag dragits med i nio månader, foglossningen blev bättre och jag kände mig inte trött som en zombie dygnet runt som jag gjorde under graviditeten. Det betydde att jag blev mycket piggare. Jag sov mer än som gravid (nån extra timme per natt är mycket när man i regel sover 2-3 timmar), jag kunde röra mig mer och jag hade ännu mer kärlek i mitt liv. Det är tufft ibland med många vaknätter, två som sover oroligt, en grabb som testar alla gränser osv – men det är betydligt lättare än att vara gravid, med eller utan barn sedan tidigare. Det är så stor skillnad på barn, man behöver helt enkelt lägga olika mycket energi på dom och det är ju såklart så att vissa saker är betydligt mycket enklare andra gången, då går de av bara farten.

En fördel med att få barnen tätt är just det att vissa saker går av farten, man kanske inte hunnit sluta med dom än, man har inte hunnit glömma. Framförallt upplever jag att jag har så fullt upp med alla bus storebror hittar på och den tid som blir över ägnas åt lillan. Jag hinner inte fundera så mycket, för funderar är det lätt att man gör som nybliven förälder. Funderar, analyserar, oroar sig och får så fullt upp med det att det allra viktigaste, att njuta, faktiskt för stå tillbaka lite. Jag kommer ihåg vad jag tänkte under en period när lillan skrek hela dagarna ”Ja, ja, hon skriker. Trist men det går över om några dagar eller veckor”. Det var inte roligt men istället för att gå och fundera och prova alla eventuella lösningar som jag kunde komma på och sedan googla för att prova nya saker och bara fundera och känna mig otillräcklig så släppte jag det (jag märkte att hon inte hade ont så jag kände att det inte fanns någon anledning att oroa sig). Kanske var hon i nån fas, kanske var det något annat. Det släppte i alla fall och jag förlorade inte den tiden genom att stressa upp mig och må dåligt.

I väntan på att livet ska bli mer intensivt (för jag kan ju inte låta bli att tro att den jobbiga tiden säkert kommer och den kommer nog när lillan bestämmer sig för att börja röra på sig, sen blir det trots och sen är de tonåringar och sedan vuxna med massa olika bekymmer) så känner jag att livet är rätt skönt just nu. Visst är jag trött så jag håller på att somna stående vissa dagar, men det är långt ifrån alla. Visst räknar jag ner minuterna till läggdags många gånger och visst kan jag få en liten stressboll i magen perioder jag vet att jag kommer vara ensam med barnen mest hela tiden men det är inte något som känns övermäktigt längre stunder, inte som jag faktiskt kände från det att lilla herrn föddes och fram till den natten lilla S föddes. Klockan 02.52 inatt kommer det vara fem månader sedan lilla S födes och således fem månader sedan jag befriades från den trötthet, det illamånade och delar av den smärta som graviditeten innebar. Jag har fått de allra finaste barnen jag kan tänka mig, men det var inte riktigt lätt att bära dom i magen.

En dag är de där små trollen stora, en dag kanske jag behöver dra upp dom ur sängen istället för att bli väckt tidigt, tidigt och garanterat kommer inte jag ligga och dra mig för det. Jag kommer stå där rastlös och uttråkad och fundera på vad det var som verkade så läskande med att vara utvilad.