Stanna upp och ta ett andetag

Tiden går för fort. Alldeles alldeles för fort. Jag hinner inte med och jag kan inte förstå att det redan är juni. Vår flicka blir rörligare, vår pojke pratar massor. Våra älskade underbara barn som ger oss så mycket glädje och en del gråa hår växer så snabbt och snart har vi ingen bebis här hemma längre.

Jag sörjer att den tiden är över, bebistiden. Det måste jag erkänna. De månader jag trott skulle bli jobbiga och mestadels slitsamma har varit fantastiska. Visst har det varit tufft ibland, framförallt på grund av sömnlösa nätter men det har varit så otroligt mycket kärlek och njutning med.
De senaste dagarna har det blivit så uppenbart att lilla S snart inte är en bebis. Jag älskar att lära känna henne men jag önskar jag hann med bättre. Hon är verkligen en skön liten varelse full av bus och vi kommer nog dela många skratt i framtiden. När jag ser henne kan jag inte låta bli att le, det är som att hon alltid har något lustigt på gång.

Jag var förberedd på en tvåbarnschock som aldrig kom. Det kommer komma tuffare och lättare perioder men nu är barnen så gamla att det snarare får kallas perioder istället för tvåbarnschock. Två barn var inte chockartat för mig, ett barn var det däremot. 

När lilla F var lika gammal som lilla S är nu (snart 9 månader) fick jag veta att jag var gravid. Med mindre än ett och ett halvt år mellan barnen sa vissa att det var onödigt tätt, ovanligt och det skulle minsann bli SÅ jobbigt. Nu är inte barnens åldersskillnad ovanlig alls, det verkar ganska vanligt att barnen kommer tätt. Det är såklart så att jag väljer att se de fördelar som finns i den situationen vi befinner oss i. Det har inte varit svårt alls. Vi är inkörda på pluttar, allt är i färskt minne och huset är småbarnsutrustat och säkrat. Det har bara känts naturligt och enkelt.

Två barn var vad vi önskat, ett tag visste vi inte om vi skulle få något alls.
Två barn är en välsignelse och jag är tacksam varje dag att de kom till oss. Den största överraskningen som följt med att få barn nummer två är att jag längtar efter fler. Jag önskar det varit möjligt, för längtan försvinner inte även om veckor och månader går. Så trots att jag gläds åt våra två önskar jag ibland att jag varit yngre, med en piggare kropp, större hus som skulle fyllas med barn.

Varje dag förvånas jag över de små frönas utveckling. Varje dag påminner jag mig själv om att stanna upp, ta ett djupt andetag och njuta av de små goa barn jag får dela mina dagar med.