På känslomässig safari

Den här torsdagen har verkligen innehållit många olika känslor. Jag vill inte beskriva det som en berg- och dalbana utan snarare en safari. Jag har liksom skumpat omkring från en känsla till en annan och alla känslorna har att göra med barn.
De senaste dagarna har jag känt hur en sorg kommit över mig. Inte som något stort och omvälvande utan snarare en dämpad känsla som en suck och en tyngd över axlarna. Lilla S har en kille hon tycker så mycket om, som hon pratar om, sjunger om, gör ramsor av hans namn och när hon ser honom skiner hon upp, blir spänd i kroppen av förväntan och hon tittat på honom som en förälskad tonåring. Om barn under två år kan vara förälskade skulle jag nog säga att det är just det lillan är. Jag har varit så glad över detta, jag har sett min lilla snutta stråla och jag har sett hur fint han tagit hand om henne, därför skär det i hjärtat att de sågs för sista gången idag. Han jobbar på förskolan men när lillan börjar i höst igen har han slutat. Han är mitt barns favoritmänniska, det gör ont att veta att hon förlorar honom. Jag vet inte riktigt vilka känslor som skulle verka rimliga för denna situation, men det kan tänkas att mina var lite starkare än vad som anses normalt. Efter hämtningen på förskolan idag med hejdåkramar forsade mina tårar på vägen hem i bilen.

En slags sorg hade fyllt hela förmiddagen och nådde sitt kulmen vid lunch. Samtidigt dök en slags känsla av befrielse upp, vi är på väg in i semester och det ska bli skönt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men det ska verkligen bli skönt att umgås hela familjen i flera veckor. Det finns bara en sak som det kan betyda, livet med barnen har blivit lite lugnare.

Eftermiddagen inleddes på Öppna Förskolan med två trötta och ganska lugna barn, bebismys och härligt sällskap. Barnen ville spela bandy och jag imponerades över hur mycket de kan, när lärde de sig allt det? Lilla S blev rejält avundsjuk när jag fick gosa med finaste lilla Colin. Vilken underbar liten varelse, han knep nästan en lika stor plats i mitt hjärta som han syster.

När vi kom hem hade barnen piggnat till. Lilla F ville cykla och nog fick han det. Han har en blå balanscykel som han far runt på men fick köpa en röd med trampor på tidigare i veckan. När han gick ut ur affären var han så stolt att det lyste om honom. Jag har sagt att vi ska försöka öva lite varje dag. Eftersom lilla F inte haft någon trehjuling eller liknande kan han inte det där med att trampa så det behöver han öva på. Idag fick han i alla fall träna balansen på cykeln, första gångerna vi släppte rullade han lite vingligt men sedan rullade han fram och tillbaka i en sträcka av cirka hundra meter och vi vuxna turades om att springa bredvid för att vara med om en olycka skulle hända eller om det kom en bil. Gissa om han älskade att kunna rulla så långt, svänga och köra omkring. Hjärtat slog kullerbyttor gång på gång, det är underbart att se sina barn göra saker som älskar.

Lillan hon försökte cykla på balanscykeln, körde omkring med bilar och rullade skateboard och timmarna gick. Mot slutet hittade barnen ett par stora vattenpölar som de körde genom så vattnet sprutade. Det fick bli en dusch innan läggdags för att sanera dom. Efteråt kröp två trötta barn upp i min famn och fyllde mitt hjärta med den där underbara känslan av att få vara deras trygghet, tröst och värme.
Det har varit en ganska vanligt dag, men känslorna har varit lite starkare än vanligt. Nu ska det bli skönt att sova för det väntar en helg då jag och barnen ska försöka ha kul ihop medan pappan arbetar. Då behövs energi.