Om nyår inte fanns, vad hade livet varit då?

Jag gillar inte att fira nyår stort, med påkoatade fester bland många människor. Nyår har för mig varit en liten och intim sak, jag har valt att fira ensam flera gånger, många gånger skulle jag nog säga egentligen. 
Min envishet att i ensamhet fira nyår har funnit där länge. Nyår är som den ultimata söndagskänslan. Året som varit summeras och säcken packas ihop, jag föredrar att göra det i stillhet. Det är inte vilken kväll som helst, jag brukar äta något extra, jag uppmärksammar nyår men jag glr det inte på stora tillställnignar. 

Min envishet att fira nyår i ensamhet har fört mig till det liv jag lever idag. Utan nyårsnatten kombinerat men mitt behov av att uppmärksamma nyår på det viset jag vill hade livet sett helt annorlunda ut. Inatt är det tio år sedan livet förändrades, eller det nya livet började, något sådant. För tio år sedan firade jag nyår genom att i vald ensamhet äta champinjonfyllda filodegsknyten men runt klockan tio blev jag övertalad att lämna min lägenhet. Efter många timmars tjat lät jag mig övertalas att ta mig till festen bara två-trehundra meter bort. ”Kom hit, tröttnar du är det ju bara att gå hem”. Jag ville ändå ut i friska luften så jag drog på mig jackan och gick dit. 

Man kan säga att denna kväll var som gjord att promenera i. Det var en speciell atmosfär och det kändes nästan overkligt att promenera på Karlstads gator. Festen däremot var värdelös, jag fattade aldrig vem som bodde där. Lägenheten var trång, mörk och musiken dålig. Jag var där ett tag, sedan tog jag bara mina skor och gick. 

Jag trodde att jag skulle gå hem men det gjorde jag inte. Med lugna steg följde jag Herrhagens gator, tog någon slags promenad förbi lägenheter jag bott i, funderade i vem jag varit då och förundrades över att livet kunde förändras så mycket på så kort tid. Klockan slog tolv, jag stannade utanför ett hus jag bott i några år tidigare, skrattade med och kramade om ett gäng okända människor. Så gick jag vidare. Tanken slog mig att jag inte hade en aning om var jag var på väg i livet, visste inte alls vad som väntade. Ljud hördes från en fest, jag insåg att jag visste vem som bodde där, en väns vän. Ljuden lockade mig, något sa mig att jag ville gå in, så jag gick in. 

Jag slog mig ner i en soffa, nära ett fat med säkert 30 clementiner. Jag älskar clementiner så jag tog en och började prata med personen bredvid. Vi fortsatte prata i nån timma till dess att han skulle hem. Jag tyckte att det var lite synd att han skulle åka men såhär i efterhand gör det inte så mycket att han gjorde det. Vi har ju haft tio år att umgås sedan dess. Om nyårsnatten inte fanns skulle inte ”vi” finnas och det liv jag lever hade aldrig blivit till. 

Foto: Patricia Carlsson