När det gör ont
Ibland kommer dåliga dagar, ibland känns det tungt, ledsamt, jobbigt och mest bara grått. Oftast går det att bita ihop men det finns gånger när inte det går, då blir jag bara tyst, sluter mig, backar undan och gömmer mig i mig själv.
Det är inte alla som uppfattar det. Det är oftast svårt att märka, för det handlar bara om en tystnad från mig. Ett rop är lätt att uppmärksamma – en tystnad tar betydligt längre tid att märka. Det finns inte många sämre dagar än när orden inte finns där, när jag inte orkar öppna munnen för det inte känns som det jag vill säga går att säga. Jag svämmar över av känslor och tankar men de kan inte lämna min mun för de känns för stora och ohanterbara. Säger jag hur det är blir det verklighet, en verklighet jag just då inte orkar bära. Jag talar när jag är redo, med ord jag orkar bära. Ibland blir jag inte redo. Då sitter jag i min bubbla och undrar hur jag ska ta mig ur den, undrar hur jag ska klara att sluta tiga.
Nu är det absolut inte så att något hänt som får mig att må dåligt, det blir bara för mycket ibland. Många sömnlösa nätter, aktiva dagar, pollenallergi, en oro för framtiden och en sorg över att tiden går alldeles för fort kan vara nog för att sätta mig helt ur balans. Det kan räcka för att få mig att tiga, vända mig bort, gömma mig.
Jag hade ett par riktigt tuffa dagar den här veckan. Det kändes som jag föll, jag tystnade. Jag trodde inte att jag skulle orka, som att jag skulle vara tyst för alltid, men någon fanns där och drog orden ur mig och plötsligt var de inte lika skrämmande och obärbara. Jag hade aldrig låtit dom lämna mig om jag inte vetat att den jag gav dom till verkligen bryr sig. Jag är så tacksam för att Linda drog orden ur mig och även drog mig ur huset. Det var som att få hjälp att spränga den där disiga grå bubblan som omslutit mig och se hur ljuset strömmar in.
<3
Hej fina du!
Vill först och främst ge dig en stor styrke och energikram!
Jag känner igen mig jättemycket! Precis så var mina känslor innan min förlossningsdepression bröt för ungefär ett år sedan. Hoppas du förstår jag vill inte mena att du har en depression. ❤️
Vissa dagar mår jag också jättedåligt och ja visst har jag kommit en lång bit på väg men det är en bit kvar… Jag fortsätter kämpa men livet går upp och ned…
Sköt om dig! ❤️
Kämpa på. Tids nog kommer de där neredagarna bli väldigt få
En stor styrkekram till dig och tyvärr tror jag det är ganska vanligt att människor mår dåligt i tysthet. Hoppas du mår bättre nu.
Tack, mår mycket bättre. Behöver ett par neredagar ibland tror jag.
Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag försöker leva i nuet och vara lycklig och tacksam för att jag kan vara hemma med min dotter just nu, men hela tiden så gnager det i bakhuvudet att den här tiden snart är slut, att den inte kommer vara för alltid och att det snart är dags för förskola, gå tillbaka till jobb osv. Det kan vissa dagar göra mig så otroligt förtvivlad och få mig att känna mig så otroligt liten och hjälplös.
Det är faktiskt läskigt att tiden går så fort!