Morgontankar

Morgontankar

juni 1, 2021 0 av momentsbymary

Klockan är över sju men jag har inte gått upp än. Jag har inte funnit motivationen. De senaste två månaderna har jag kört på stenhårt, gått upp tidigt, varit igång hela dagarna och lagt mig sent. Jag har kämpat för att fixa till det omkring mig, för att göra den här platsen till lite grann min i alla fall, för att komma ut och se nya platser, motionera och ge mig fysisk styrka och även mental. Jag har jobbat för att bygga ny vänskap och för att bevara gammal. Jag har bitit ihop när det varit tungt och tänkt att jag kommer kämpa till mig saker som behövs och sedan kommer nog livet belöna mig lite det med.

Nu ligger jag i sängen och ögonen tåras. Det är första morgonen utan barnen som den finaste kattflickan inte är här. Jag har inte haft någon som tryckt sig mot mig och värmt mig inatt och ingen som tassat mot mig när jag drömt mardrömmar. Det är så märkligt tomt här utan henne, skillnaden är enorm mellan de tre katternas tid och nu när det bara är två. Jag tänkte alltid att hon kom till mig för att jag hade gjort mig förtjänt av det. Det är ett sätt jag måste sluta tänka på kring människor och djur, för jag förlorar dem bara och då är det ju uppenbart så att jag inte förtjänar dem. Jag saknar henne så mycket, så enkelt är det.

Det är inte bara lillkatten jag är ledsen över den här morgonen. Jag tror jag har lurat mig själv enormt. Det är lite för privat och gör för ont för att skriva om såhär. Som så mycket annat delas det med ingen, det fastnar i det svarta hål jag bär inom mig där saker bara snurrar runt och aldrig kommer ut eller vidare. Jag undrar om jag är för blåögd för den här världen, om jag tror att jag ska bli behandlad på ett sätt jag förtjänar och om jag räknar för mycket med att människor vill andra väl. Jag misstänker att jag aldrig kommer få de förklaringar, ursäkter eller förlåt jag förtjänar. Livet gav mig tystnaden, den fick jag.

Jag skriver långsamt och det är nog tur, tiden går. Hur fyller man livet när man inte ser på eller ens har tillgång till TV? Jag vet inte varför jag inte har intresse eller ro att sitta stilla och titta men det har varit så i flera år. Jag kan inte leva mig in i serier eller filmer vilket många andra kan göra. Jag har inte heller längre sociala medier. Det är över en vecka sedan jag plockade bort Instagram och Facebook och de är inte saknade. Mobilen används numera till att ta kort med eller spela musik på. Något skrämmande är att jag inte kollar nyheter längre heller. Jag vet inget om världen omkring, skaffar ingen information från nyhetssidor och har ju ingen input från andra människor. Jag har blivit en väldigt väldigt konstig människa, isolerad fast jag ibland befinner mig mitt bland människor, men bara främlingar.

Jag vet att jag ska bita ihop, låtsas vara glad, för då kanske jag blir glad tillslut. Det är svårt när ensamheten är kompakt, när människor visar sig vara skitstövlar, när längtan efter barnen blir enorm, när jag jag saknar tillhörighet och när det inte finns någon riktig mening med dagarna. Jag vet att jag måste gå upp, bara göra det och sedan göra saker för att det är så man gör, men det är verkligen inte självklart att fylla timmarna och få dem att gå när man inte har något egentligt mål med dagen, inte med någon dag utan barnen. Jag kämpar på, men jag ligger så lågt jag bara kan. Livet ska inte få många fler chanser till käftsmällar.